Vi som har skrivit denna artikel är alla verksamma inom forskningsmiljön Svenska med didaktisk inriktning (SMDI) vid Malmö högskola. Frågor om språkutveckling i bred bemärkelse står här i centrum. För närvarande är vi engagerade i projektet ”SMDI och lärande i medielandskapet 2.0”. Vår teoretiska plattform kan beskrivas som medieekologisk, vilket kortfattat uttryckt innebär att vi är intresserade av de mångfaldiga och komplexa relationerna mellan medier och kommunikativa kompetenser (Elmfeldt & Erixon 2007; Erixon 2012; Hayles 2002). Dessa relationer förstås därför inte, som så ofta annars i skolsammanhang, i termer av enkelriktad påverkan eller effekter (exempelvis datorns och internets negativa inverkan på skriftspråket). Vår huvudpoäng i denna artikel är att medie- och informationskunnighet, MIK, handlar om, borde handla om, framför allt två saker: språkutveckling och demokrati.

Texterna i denna digitala antologi är författade av studenterna och lärarna på kursen ”Deltagarkultur”, som är en del av Interreg-projektet Öresundsregionen som kreativ metapol. Texterna är författade av tjänstemän på kulturförvaltningar i Skåne och Danmark, samt av lärare från Malmö högskola. En gemensam nämnare är att de alla ringar in olika både möjligheter och problem med deltagarkultur i praktiken. Vad händer när idealen möter verkligheten? Hur uppfattar deltagarna själva sin roll i de olika kulturella eller pedagogiska projekt de mer eller mindre frivilligt söker sig till eller blir indragna i? Texterna spänner över ett brett spektrum av praktiker, erfarenheter och problemställningar. De använder olika begrepp och angreppsätt för att närma sig alltifrån deltagarstyrda musikfestivaler och konstprojekt till litteraturläsning och projektarbeten på lärarutbildningen. Nya former för kulturstöd som utmanar traditionella bidragssystem undersöks i en av texterna. Läsaren introduceras för fenomen som crowd funding, crowd sourcing, mikrofinansiering och viral spridning. Filosofins hantering av lek och begär konfronteras med kulturpolitiska visioner och policydokument i en annan text. Sist men inte minst ägnar sig texterna åt intensiv självreflexion – vilket inte skall förväxlas med självupptagenhet.

I denna artikel görs en analys av vilka olika scener för läsning som ett författarbesök i skolan kan ge upphov till. Vidare undersöks författarbesöket som en helhet och social praktik där elevernas arbete med den aktuella skönlitteraturen såväl före som efter själva besöket kartläggs.

Notions about the reception of print fiction as well as new media texts have a strong tendency to fall back upon the dichotomy between naïve and critical reading. It is presupposed that reception will be characterized by either the one or the other. We will try to critique this dichotomy on the basis of the hypothesis that media cultural change brings with it new and hybrid textual forms, ways of reading, and patterns of reception which not lend themselves to description in simple terms of naïve or critical. We make a case for the necessity of transgressing the dominant assumptions of transactional reception theory within literary studies and instead move in the direction of what we call creative reading and media-reflexivity.

Notions about the reception of print fiction as well as new media texts have a strong tendency to fall back upon the dichotomy between naïve and critical reading. It is presupposed that reception will be characterized by either the one or the other. We will try to critique this dichotomy on the basis of the hypothesis that media cultural change brings with it new and hybrid textual forms, ways of reading, and patterns of reception which not lend themselves to description in simple terms of naïve or critical. We make a case for the necessity of transgressing the dominant assumptions of transactional reception theory within literary studies and instead move in the direction of what we call creative reading and media-reflexivity.

In this article an example of class room work on Vladimir Nabokov’s novel Lolita is used to discuss text selection in teacher education. My starting point is that text selection far too seldom becomes a matter of risk taking. What happens when you as a teacher deliberately choose texts that may provoke your students? What are the didactic and ethical possibilities and difficulties? My thesis is that the choice of provocative literature can function as a productive bridge between aesthetical and instrumental ways of reading. Texts which challenge core values of the school and “the myth about the goodness of literature” open up for dialogues about the what, how and why of literature instruction.

I denna text argumenteras det för att vår syn på vad det innebär att läsa behöver vidgas radikalt, och att en mängd aktiviteter och artefakter runt omkring läsningen måste synliggöras. Genom att studera passionerade läspraktiker både inom och utanför utbildningssystemet kan litteraturdidaktiken, och litteraturundervisningen, hämta viktig inspiration till ett välbehövligt förnyelsearbete.

Läsningens kris är sedan länge ett stående inslag i både den kulturpolitiska och utbildningspolitiska debatten. En viktig bakgrund är givetvis de försämrade resultaten i läsförståelse i internationella mätningar som PISA. Också inom den litteraturdidaktiska forskningen råder viss förstämning och uppgivenhet, dels för att forskningen (motvilligt) verkar bekräfta krisdiagnoserna, och dels för att många forskare nu vittnar om att vi definitivt inte behöver fler så kallade ”eländesskildringar”. Litteraturdidaktiken tycks alltså befinna sig i ett slags ”double-bind”-tillstånd som ger upphov till glapp på en mängd nivåer: mellan retorik och praktik; mellan teori och empiriska resultat; mellan principiella ståndpunkter och strategiska överväganden. I det nyligen påbörjade projektet ”Inlevelsens dialektik. Om litteraturvetenskapliga och vardagliga läspraktiker i det nya medielandskapet” eftersträvas olika vägar ut ur ovanstående låsningar. Grundtanken är mycket enkel. Det finns trots allt fortfarande en mängd passionerade läsare, men dessa hamnar märkligt nog ofta utanför den litteraturdidaktiska radarn. Till dessa hör professionella läsare som bibliotekarier, kritiker och litteraturvetare, men också grupper av ”vanliga” läsare som bildar mer eller mindre formaliserade gemenskaper i exempelvis läsecirklar eller virtuella communities. Jag kommer i mitt föredrag argumentera för att litteraturdidaktiken i högre utsträckning bör fokusera läspraktikernas mångfald, på arenor både inom och utanför utbildningssystemet. Ett sätt att uppnå detta kan vara att drastiskt skifta fokus och inte bara koncentrera sig på läsakter eller läsarter, utan på läspraktiker som mångkontextuella helheter. Den mycket öppna och tentativa forskningsfrågan lyder: Vad innebär det att läsa runt omkring texten (ett begrepp jag lånar från Italo Calvino)? En sådan frågeformulering tvingar oss att ta läsningens inramningar och andra faktorer som tenderar att förpassas till marginalen på allvar. Det kan handla om platsen för läsning, texten som fysiskt objekt, andra människor, aktiviteter och artefakter som blir betydelsefulla i praktikerna. Att närma sig läspraktikernas mångfald betyder flera olika saker: att undersöka läspraktiker också utanför utbildningssystemet; att se enskilda läspraktiker som komplexa helheter där texttolkning bara utgör en av många aktiviteter; att i högre utsträckning anlägga intersektionella perspektiv på läsning. Forskningsfrågan kommer bl.a. att belysas genom en analys av några exempel på omkringläsande praktiker. Här framställs bokläsning som en passion och livsstil med flytande gränser gentemot en mängd andra aktiviteter och artefakter: heminredning, mode, mat, hälsa, resor osv. En kritisk läsning av magasinet skulle snabbt avfärda det som ytligt, kommersiellt och förljuget. Men vad händer om vi tyglar vår kritiska paranoia (Sedgwick) och istället försöker avläsa och förstå det mångförgrenade nätverk av affekter som på slingriga vägar tycks ha litteraturläsningen som sin utgångspunkt? Teoretiskt kommer jag att gå i dialog med de senaste årens kritik av den kritiska läsningen inom litteraturteori och litteraturdidaktik (Felski, Gallop, Warner m.fl.).

I denna artikel står kampen om hur man skall läsa litteratur i centrum. Närmare bestämt är det ett mycket specifikt, och negativt kodat, sätt att läsa som fokuseras: att läsa konsumerande. Att läsa konsumerande har beskrivits på många sätt under moderniteten, inte sällan med tydliga genusmässiga konnotationer (Felski 1995, Larsson 1989, Littau 2006, Persson 2012, Radway 1986): uppslukande, inlevelsefullt, naivt, snabbt, frossande, identifikatoriskt, eskapistiskt osv. Gemensamt för dessa attribueringar är att läsningen just ses som konsumerande: litteraturen slukas glupskt och okritiskt. Ofta har denna läsart utpekats som fysiskt, psykiskt, etiskt och/eller estetiskt skadlig. I sin mest extrema form likställs denna läsart med ätande. Hur kommer det sig att konsumerande läsning genomgående tycks uppfattas som något definitionsmässigt negativt? Vad står på spel i talet om den uppslukande läsningen? Vilka sätt att läsa förordas istället? Dessa frågor angrips teoretiskt, men också genom analyser av ett par skönlitterära exempel som tematiserar läsning i termer av ätande (bl.a. Elias Canettis Förbländningen och Stephen Kings Lida).

The aim of this article is to highlight and critically discuss three theoretical fields which have paid close attention to the relationship between culture, the market economy and learning: the critical theory of Adorno and Horkheimer, cultural studies, and theories of entrepreneurship education. In all these fields there are strong notions about how people actually use culture and, sometimes, also an interest in its implications for learning. I will pay special attention to whether the theories construct the consumer of culture by way of dichotomies and value hierarchies, in order to make a plea for a more nuanced and anti-dualistic approach to the question of the uses of culture and its potentials for learning.

Analys av aktuell statistik rörande bokmarknaden i Sverige.

Essay about Coetzee in Buenos Aires

Critical reading is in crisis, it is said. It has run out of steam (Latour 2004), become formulaic (Hayles 2012), and it “singularly fails to surprise” (Felski 2009). This diagnosis can and should be questioned. What is really at stake in the current struggle over the reading practices of literary studies? Can the capital associated with critical reading be converted into another currency – and what might that currency be? The recent calls for surface reading (Best & Marcus 2009) and a new formalism undoubtedly forces adherents of symptomatic reading to revisit and revise some of their central presuppositions. What seems to be forgotten, however, is the lingering proximity of the critique of critical reading to the object of its critique. Some of the hidden foundations of critical reading are very much alive in the critique of it as well. In both fields the reading experience itself is paradoxically invisible. In my paper I will confront the reading practices of literary studies with what I, with a term borrowed from Italo Calvino, call reading around the text. This concept forces us to take the reading experience itself, and the social framing of it, serious. It can concern the concrete physical (or virtual) place of reading, the text as a material object, other actors, activities and artifacts that become important in the reading experience. Is it possible to re-imagine a form of critical reading that is sensitive to and curious about these issues?

Central agents of the institution of literature (critics, authors, scholars) find it increasingly hard to explain why reading literature is important. This leaves the field open for other interests to legitimize what was once a core value in education and the wider public sphere. One example of this is the increased interest in the potential health effects of producing and consuming culture, including the reading and writing of literature. This article targets the phenomenon of bibliotherapy, i.e. a field and practice concerned with how literature can function as a kind of medicine, thus making the reader healthier, more harmonious etc. Three examples are scrutinized: a popular introduction to bibliotherapy from the early 60s, an anthology from 2004 with a wide range of contributors, from researchers to psychiatrists, and, finally, a “therapeutic diary” from 2010 by the famous Swedish pop singer Caroline af Ugglas and the poet and psychoanalyst Ulf Karl Olov Nilsson. What conceptions of literature and reading can be discerned in these texts? Which values and ideologies lie beneath the renewed interest in literature as a kind of medicine?

I den här boken görs en kritisk granskning av vilka förestälningar som förknippas med litteratur och läsning i vår tid. Syftet är att inbjuda till fördjupad reflektion över litteraturens värderingsfrågor, och att i förlängningen uppmuntra till nya kreativa svar på frågan vad läsning ska vara bra för.

2001 meddelade Mc Donald's att de inlett ett unikt samarbete med Läsrörelsen. Under en månads tid skulle hamburgerrestaurangen erbjuda en barnbok av hög kvalitet till alla som köpte ett Happy Meal. Satsningen visade sig vara framgångsrik och har sedan dess upprepats årligen. Läsrörelsen vill fostra duktiga läsare och Mc Donald's duktiga konsumenter. Vad händer när två så olika intressen och diskurser sammanförs?

Artikeln är en analys och problematisering av begreppet kritisk läsning, särskilt i förhållande till ämnet litteraturvetenskap.

Den passionerade läsaren har såväl historiskt som idag varit en ambivalent figur laddad med både förhoppningar och farhågor. Hon har framställts som ett eftersträvansvärt ideal men också som ett varnande exempel (Don Quijote och Madame Bovary är naturligtvis två emblematiska exempel på det sistnämnda). Idag pågår en intensiv debatt om läsningens kris. Det påpekas att människor (särskilt unga) läser för lite, för dåligt, och ofta läser de också fel sorts texter genom fel medium. Detta har lett till massiva läsfrämjande insatser från stat, civilsamhälle och marknad. Den passionerade läsaren tycks saknad. Parallellt med detta praktiseras faktiskt den passionerade läsningen intensivt i de samtida litterära offentligheterna. Läsecirklar (såväl privata som på internet och i radio och TV), litteraturfestivaler, ”Hela staden läser-satsningar” och ett otal andra både små- och storskaliga evenemang vittnar om starka känslomässiga band till litteraturen. Men frågan är vad som egentligen kännetecknar själva den passionerade läsupplevelsen. Om detta vet vi ganska lite. Jag närmar mig i denna essä frågan genom att undersöka hur den passionerade läsningen skildras i skönlitteraturen själv. De två huvudexemplen är helt samtida: den experimentella romanen Handlingen (2011) av Sara Mannheimer och den populärlitterära Läsarna i Broken Wheel rekommenderar (2013) av Katarina Bivald. Läslust visar sig i dessa romaner rymma mycket oväntade aspekter. Syftet är att i någon liten mån kunna beskriva det motsägelsefulla och mångfaldiga i (representationerna av) den passionerade läsningen. Finns här rentav några lärdomar att dra för läsfrämjande insatser, exempelvis i skolan?

I denna artikel ges en kort populärvetenskaplig presentation av det pågående utvecklingsprojektet "Synen på skönlitteratur på svenska bibliotek".

I denna text förs en kritisk diskussion om vad som händer när humanistiska honnörsord som lek, estetik och kreativitet plötsligt blir bärande begrepp i talet om entreprenörskap. Detta möte är inte konfliktfritt och kapitlet lyfter fram både hinder och möjligheter.

Fakultetsopponentens recension av Carina Fasts doktorsavhandling i pedagogik: Sju barn lär sig läsa och skriva. Familjeliv och populärkultur i möte med förskola och skola

The novel turning to crime fiction for inspiration is naturally not a new phenomenon. Writers as diverse as Joseph Conrad, Fjodor Dostojevskij, Graham Greene, Jorge Luis Borges, Italo Calvino, Umberto Eco, Paul Auster and Thomas Pynchon are prominent examples. In Scandinavia, Kjartan Fløgstad, Jan Kjaerstad, Klaus Rifbjerg, Dan Turell, Svend Aage Madsen, Kerstin Ekman and Aino Trosell can also be mentioned. In fact, with the emergence of postmodernism, high-culture interest in the genre of crime fiction rapidly intensified, which led to extensive attempts by literary theorists to describe and analyze what was often labelled the anti-crime novel. In Scandinavia, a postmodern variant of this phenomenon was epitomized by Miss Smilla’s Feeling for Snow (English translation 1993). Critical responses to this work show a number of contradictions and ambivalences concerning the relationship between high and low culture. In this chapter I first describe and criticize how postmodern theory has regarded the relationship between high literature and crime fiction. I then analyse the reception of Peter Høeg’s novel. Although theorists and critics express a positive and welcoming attitude towards the influences of the popular, their high-culture expectations dispose them towards treating its crime-fiction features as parody or critique. The crime novel in itself is seen as an outdated literary form, incapable of renewal – unless the high-culture author revises it and rewrites it. Contrary to this, I show in my own reading of the novel that it is possible to see the novel as conforming to rather than transgressing the conventions of crime fiction. Finally, I discuss how Hoeg’s proximity to popular culture ultimately led to his dethronement. I also outline some possible changes since the release of Miss Smilla. Has critical and theoretical logic changed? How can the enormous appeal of crime fiction be explained – and its continuing ability to evoke strong feelings and struggles over what is, and what is not, legitimate literature?

The Bushwick Book Club (BBC) is a live book club in which invited pop musicians perform musical interpretations of a predetermined literary work in a nightclub environment. What can a typical BBC show, with its strong emphasis on popular music and performance, teach readers about the uses of literature? This case study will investigate which reading practices are at work and in what ways they challenge traditional ideas of the forms, functions, and values of reading. Another important aspect concerns how the borders between high and popular culture, and between the printed word and other media are renegotiated. Based on the findings of the case study and supporting theory, the article argues for a radically broadened conception of reading.

I denna essä undersöks litteraturfestivalen som fenomen, med nedslag i tre olika festivaler: Malmö, Edinburgh och Kristianstad. En av slutsatserna är att festivalerna blir en spegel av de värdehierarkier som präglar det större litterära fältet, men att de också erbjuder en plats för att utmana dessa.

I denna artikel genomförs en analys av den svenska debatten 2006 om införandet av en obligatorisk litterär kanon i skolan. Frågeställningarna är: Varför kanon?, Vad innebär det egentligen att vara representerad i kanon?, Vems kanon(debatt)?

In this paper I chart some of the numerous connections between literature, theory and terrorism. Ever since the emergence of romanticism, the artistic ideal of transgression has played a prominent role in aesthetic theory and practice. In late modernity, however, the notion of transgression has become so common in all fields of culture, that its critical potential must be questioned. This complex issue is discussed here in relation to both literary and theoretical examples.

In contemporary popular literary culture (Collins 2010), the circulation of representations of reading as a kind of lifestyle is increasing rapidly. I will highlight this phenomenon by way of a discussion of two new literary magazines, the Swedish Books & Dreams, and the British The Happy Reader. Here, reading becomes a lifestyle fully imbedded in contemporary ”designer culture” (Julier 2013), and is metonymically linked to, amongst other things, interior design, cooking, and travel. Which reading practices are encouraged in the magazines, and in what ways do they challenge (or confirm) traditional ideas of the forms, functions, and values of reading?

Denna artikel uppmärksammar och problematiserar den senaste tidens massiva satsningar på läsfrämjande och ställer sig frågan vilken roll det passionerade läsandet spelar i dem.

Kress & Van Leeuwen (2001) påpekade för snart tio år sedan att monomodalitetens dominans är under uppluckring. Den tidigare privilegieringen av skriften hade börjat ifrågasättas; teknologiskt av nya medier, och teoretiskt genom ett ökat intresse från forskare för fenomen som internet och multimedia. Men övergången från en skriftkultur till en skärmkultur välkomnas inte av alla. Skolans skrivpedagogik domineras fortfarande i långa stycken av det Elmfeldt & Erixon (2007) kallar ”panlingvicism”, en låsning till verbalspråkliga normer. I detta föredrag kommer jag att analysera ett exempel på en sådan låsning. Exemplet är en annons från en av Läsrörelsens kampanjer och är paradoxalt i det att en kraftfull argumentation för skriftens överlägsenhet gentemot bildmedier artikuleras på ett sätt som för att bli framgångsrikt tvingas ta hjälp av just de modaliteter som kritiseras. Annonsens bruk av olika modaliteter realiserar alltså en mediekritisk diskurs som samtidigt riskerar att underminera sig själv. Detta är inget unikt exempel utan kan ses som en instans av vad man i analogi med Jamesons (1993) begrepp ”det politiska omedvetna” kanske skulle kunna benämna ”det medialt omedvetna” – en symbolisk/semiotisk lösning på en reell social motsättning. Jag kommer avslutningsvis att lyfta fram några av de teoretiska och didaktiska implikationer som analysen aktualiserar. Referenser: Elmfeldt, Johan & Erixon, Per-Olof (2007). Skrift i rörelse. Om genrer och kommunikativ förmåga i skola och medielandskap. Stockholm/Stehag: Symposion. Jameson, Fredric (1993). Det politiska omedvetna. Berättelsen som social symbolhandling. Stockholm/Stehag: Symposion. Kress, Gunther & Van Leeuwen, Theo (2001). Multimodal Discourse. The Modes and Media of Contemporary Communication. London & New York: Arnold.

I denna artikel beskriver jag erfarenheterna av delta i den sydafrikanske nobelpristagaren J. M. Coetzees seminarium vid Universidad Nacional de San Martin (Unsam) i Buenos Aires, där han är gästprofessor. Seminariet fokuserar frågor om litteratur och geopolitiska förhållanden på södra halvklotet, och samlar en mindre krets av utvalda författare, kritiker, forskare och studenter. Inbjudna författare detta år var Antjie Krog från Sydafrika och Mia Couto från Moçambique.

Inom utbildningssystemet arbetar man ofta med en snäv syn på läsning. Läsning tenderar att bli synonymt med den individuella läsningen och tolkningen av en tryckt bok. I de samtida litterära offentligheterna tonar emellertid andra läspraktiker fram som kännetecknas av att de är sociala och kollektiva snarare än individuella. De bygger på lust och njutning snarare än plikt och hårt arbete. De tycks pendla mellan stark individuell inlevelse och immersion å ena sidan, och kollektiv distraktion å andra sidan. De är medialiserade och en del av, och ofta otänkbara utan, en större populärkultur och konsumtionskultur. En sammanfattande formel för dessa läspraktiker skulle kunna vara att de kännetecknas av omkringläsning. I omkringläsningen blir läsningens inramningar avgörande. Det kan handla om platsen för läsning, texten som fysiskt objekt, andra människor, aktiviteter och artefakter som blir betydelsefulla i praktikerna. I ett pågående forskningsprojekt om passionerad läsning har jag bl.a. gjort en mikroetnografisk fallstudie av ”live-bokklubben” Bushwick Book Club (BBC). De huvudsakliga metoderna är observationer och intervjuer. På BBC tolkas i ett publikt forum (nattklubb eller kulturhus) ett för kvällen förutbestämt litterärt verk av inbjudna popmusiker. Undersökningen utgår från följande forskningsfrågor: Vilka läspraktiker blir synliga under ett sådant evenemang, och vad händer när en privat läsecirkel besöker BBC och sedan träffas för att diskutera sina gemensamma upplevelser och jämför dem med hur de själva pratar om litteratur i cirkeln? Vilka lärdomar kan den litteraturdidaktiska forskningen och praktiken hämta från dessa hybrida läspraktiker? Resultaten pekar på att omkringläsningen är en faktor med såväl teoretiskt som praktiskt intresse, och att både skolans och den högre utbildningens litteraturundervisning skulle ha mycket att vinna på att på allvar ta den i beaktande. Keywords: omkringläsning, Bushwick Book Club, läsecirklar, litteraturdidaktik Kontaktinfo: Magnus Persson Professor i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning Malmö högskola, Fakulteten för lärande och samhälle, Institutionen Kultur, språk, medier 205 06 Malmö E-mail: magnus.persson@mah.se

Inom utbildningssystemet arbetar man ofta med en snäv syn på läsning. Läsning tenderar att bli synonymt med den individuella läsningen och tolkningen av en tryckt bok. I de samtida litterära offentligheterna tonar emellertid andra läspraktiker fram som kännetecknas av att de är sociala och kollektiva snarare än individuella. De bygger på lust och njutning snarare än plikt och hårt arbete. De tycks pendla mellan stark individuell inlevelse och immersion å ena sidan, och kollektiv distraktion å andra sidan. De är medialiserade och en del av, och ofta otänkbara utan, en större populärkultur och konsumtionskultur. En sammanfattande formel för dessa läspraktiker skulle kunna vara att de kännetecknas av omkringläsning. I omkringläsningen blir läsningens inramningar avgörande. Det kan handla om platsen för läsning, texten som fysiskt objekt, andra människor, aktiviteter och artefakter som blir betydelsefulla i praktikerna. I ett pågående forskningsprojekt om passionerad läsning har jag bl.a. gjort en mikroetnografisk fallstudie av ”live-bokklubben” Bushwick Book Club (BBC). De huvudsakliga metoderna är observationer och intervjuer. På BBC tolkas i ett publikt forum (nattklubb eller kulturhus) ett för kvällen förutbestämt litterärt verk av inbjudna popmusiker. Undersökningen utgår från följande forskningsfrågor: Vilka läspraktiker blir synliga under ett sådant evenemang, och vad händer när en privat läsecirkel besöker BBC och sedan träffas för att diskutera sina gemensamma upplevelser och jämför dem med hur de själva pratar om litteratur i cirkeln? Vilka lärdomar kan den litteraturdidaktiska forskningen och praktiken hämta från dessa hybrida läspraktiker? Resultaten pekar på att omkringläsningen är en faktor med såväl teoretiskt som praktiskt intresse, och att både skolans och den högre utbildningens litteraturundervisning skulle ha mycket att vinna på att på allvar ta den i beaktande.

This article argues for an increased focus within literature didactics on the wide range of reading prac- tices available both within and outside the educational system. One way to achieve this is to drastically shift focus, to concentrate not only on the act of reading, reading strategies and reading types, but on reading practices, as multifaceted offerings. What does it mean to read around the text (a concept bor- rowed from Italo Calvino)? This formulation of the question forces us to take seriously the framework of reading and other factors, which tend to be marginalized. These factors can include the location of the reader when reading, the text as a physical object, other people, activities and artefacts which become important in reading practices. Examples discussed include Stockholm Reads, Retro Libraries, Literature in the Mall, and Author Cruises. In conclusion, practices of reading around the text deserve much great- er interest from L 1 didactics research.