Sammanfattning
Demokratin ger oss möjligheter att påverka samhället. Genom att rösta i allmänna
val, eller ställa upp som kandidat till förtroendeuppdrag, har vi inflytande över lagstiftning,
policy och beslut. Rösträtt och valbarhet är rättigheter som tillkommer
alla röstberättigade, men det finns stora skillnader mellan olika grupper i samhället
när det gäller den faktiska användningen av dessa rättigheter. Sådana skillnader
brukar benämnas representationsgap eller representationsklyftor.
I denna antologi belyser vi utrikes föddas valdeltagande och politisk representation.
Vi ställer följande huvudfrågor:
1. Hur ser valdeltagandet ut bland utlandsfödda och personer med utländsk bakgrund?
2. Hur röstar utlandsfödda? Personröstar de i högre utsträckning än inrikes födda
och vilka partier röstar de på?
3. Vilka faktorer hänger samman med att bli vald och hur kan representationsgapet
förklaras?
4. Hur arbetar de politiska partierna med sina nomineringar, och på vilket sätt
skapar detta hinder och möjligheter för en mer jämlik representation?
5. Vilken roll spelar etniska föreningar för det politiska deltagandet i Stockholm
och i andra europeiska storstäder?
6. Vad vet vi om satsningarna på att främja valdeltagandet bland utrikes födda?
Resultaten visar att utrikes födda deltar i betydligt lägre grad än inrikes födda
i allmänna val. Det finns även skillnader mellan inrikes födda med två föräldrar
födda utomlands och inrikes födda med svenskfödda föräldrar. Intressant nog är
även benägenheten att rösta större bland dem som har en förälder som är född i
Sverige – i synnerhet en mamma – än för dem som har två föräldrar födda utomlands.
Personröstning, det vill säga att aktivt kryssa för en kandidat, är däremot
något mer vanligt bland personer med utländsk bakgrund. Sambandet är dock
svagt när kontroll sker för andra förklaringsfaktorer, såsom inkomst, utbildning och
ålder. Tidigare studier har visat att personer med utländsk bakgrund i ett flertal
länder tenderar att rösta på partier till vänster. Ett liknande mönster framträder i
Sverige då personer med utländsk bakgrund i något större utsträckning röstar på
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, särskilt i riksdagsval.
I Sverige har invandrares representation i politiska församlingar ökat över tid men
utrikes födda är fortfarande en underrepresenterad grupp. I antologin undersöks
olika förklaringar till detta. Både individuella resurser (som utbildning, sysselsättning,
inkomst) och kontextuella faktorer (som parti- och valsystem) beaktas.
Resultaten visar att det finns litet stöd för resursbaserade förklaringar och att även
kontextfaktorernas förklaringskraft är begränsad, med undantag för antalet fullmäktigeplatser i förhållande till storleken på den röstberättigade befolkningen.
Upp emot en tredjedel av representationsgapet på aggregerad nivå förklaras av att
utrikes födda i högre grad bor i större kommuner där antalet fullmäktigeplatser i
förhållande till de röstberättigade är lägre än vad som är fallet i mindre kommuner.
En annan dimension av betydelse för underrepresentationen av utrikes födda
handlar om partiernas nomineringsprocesser. I antologin studeras partiinterna
faktorers påverkan på möjligheterna för kandidater med invandrarbakgrund att bli
nominerade till valbar plats. Nätverk har stor betydelse för karriärmöjligheter inom
politiska partier och kan i vissa fall fylla en inkluderande funktion och ge tillgång
till uppbackning, stöd och råd av mer erfarna och centralt placerade personer i partierna.
Omvänt kan nätverken ha en exkluderande verkan gentemot personer som
inte släpps in. Rollen som politiker med invandrarbakgrund kan ibland erbjuda en
väg in i politiken, men kan i förlängningen också bli ett hinder för en fortsatt politisk
karriär. En annan sorts hinder för utrikes födda utgörs av trösklar för deltagande,
partiernas interndemokratiska processer och nyttokalkyler, till exempel när partierna
väger möjligheterna att vinna vissa väljare mot risken att förlora andra.
Frågan om den roll som etniska föreningar spelar för det politiska deltagandet
i Stockholm och i andra europeiska storstäder undersöks också i antologin.
Resultaten visar att även om föreningsanslutningen är högre i Stockholm verkar
etniska föreningarna i Stockholm inte erbjuda bättre förutsättningar för politisk
integration jämfört med andra europeiska storstäder. Resultaten antyder att institutionaliserat ekonomiskt och politiskt stöd till denna typ av föreningar är mindre
betydelsefullt för den politiska integrationen än väntat. Samtidigt finns det inget
i resultaten som ger stöd åt mothypotesen, att etniska föreningar skulle bidra till
isolering.
Att förverkliga ett högt och jämnt valdeltagande har länge varit ett demokratipolitiskt
mål. Det finns emellertid relativt lite forskning om vilka metoder som är mest
effektiva för att höja valdeltagandet, men det finns visst stöd för att möten och kontakter
med väljare har positiva effekter på valdeltagande. Möten med väljare har
stått i fokus i de insatser som ofta benämns ”demokratiambassadörer”, något som
använts i flera kommuner inför de senaste valen. I dessa insatser har man försökt
att komma tillrätta med en del problem som utmärkt tidigare demokratiinsatser
och medvetet försökt undvika ett utifrån- eller uppifrånperspektiv, enkelriktad
kommunikation och dessutom strävat efter att de som åtgärderna riktas mot ska
vara delaktiga.