Under de senaste decennierna har ”kulturen” alltmer beskrivits som en outnyttjad resurs för ekonomisk tillväxt och regional utveckling. Detta har också varit knutet till föreställningar om en omvandling av samhällsekonomin i stort och uppkomsten av en ny ekonomi, som har beskrivits som en upplevelse- eller kreativ ekonomi. Både utomlands och i Sverige finns det otaliga exempel på kultursatsningar som antingen kan betraktas som uttryck för eller implementeringar av dessa ekonomier. Överlag är dock deras genomslag oklart, inte minst om man ser till kultursektorn. Så är också fallet i Norrköping, som utgör fokus för den här studien av kulturellt och kreativt inriktade verksamheter och satsningar.

Till viss del kan detta förklaras av att diskursen (talet, diskussionen eller samtalet) om upplevelse- och den kreativa ekonomin bidrar till att lösa upp etablerade föreställningar om och definitioner av kultur, liksom gränserna mellan olika samhälls- och ekonomiska sektorer. Med fokus på upplevelser och kreativitet överskrider dessa ekonomier gränserna mellan olika kulturella genrer, samhällssektorer, näringsgrenar och branscher. Detta återspeglar sig inte minst i anspråken på att vidga synen på kultursektorn genom att omdefiniera den till en kreativ sektor.

Samtidigt är det långt ifrån klart vad som kan räknas till de ekonomier, samhällssektorer eller näringsgrenar som avgränsas med upplevelse- eller kreativitetsbegreppet. Denna oklarhet diskuteras i den första delen av boken (kapitel 1-3), där också olika teorier kring, förklaringsmodeller till och avgränsningar av upplevelse- och den kreativa ekonomin granskas. Likaså diskuteras de kulturpolitiska konsekvenserna av dessa ekonomiers intåg i kulturlandskapet, med tonvikt vid den kulturpolitik som förts i Norrköping.

I den andra delen av boken (kapitel 4-8) ställs diskussionen i den första delen i relation till den kreativa ekonomins genomslag och mottagande i några kultur- och kreativt inriktade verksamheter i Norrköping. Vilket genomslag har denna ekonomi fått i staden? Hur förhåller sig de som verkar här inom en presumtiv kreativ sektor till föreställningarna om en kreativ eller upplevelsebaserad ekonomi? Hur ställer sig dem som själva verkar inom denna kreativa sektor till de föreställningar om ekonomisk tillväxt och regional utveckling som har ackompanjerat den tankemässiga etableringen av den? Ser de sig själva som del av eller företrädare för en sådan sektor? Bekräftar deras egna erfarenheter den bild som ofta målas upp av kultur, konst och kreativitet som nya drivkrafter för  ekonomisk tillväxt och regional utveckling? I bokens andra del tas frågeställningar som dessa som utgångspunkt för att ställa kvantitativa avgränsningar av den kreativa sektorn mot hur den framtonar för dem som är verksamma inom den.

Denna del bygger på sex fallstudier av Norrköpings presumtiva kreativa ekonomi: Norrköpings symfoniorkester, Norrköpings visualiseringscenter, EWK-museet, Museet för glömska, reklambyrån Anfang och webbdesignfirman Angry Creative. Dessa har dessutom kompletterats med en granskning av och ställts i relation till stadens kulturpolitik. Härigenom har företrädare för etablerade kulturinstitutioner, nya kulturverksamheter, kreativt inriktade företag och den lokala kulturpolitiken fått ge sin syn på förutsättningarna för att bedriva kultur- och kreativt inriktade verksamheter i Norrköping.

Skillnader ifråga om verksamhetsinriktning, storlek, etablering och finansieringsmöjligheter slog på detta sätt igenom i de synpunkter som redovisas och diskuteras i bokens andra del. Detsamma gäller de synpunkter på villkoren för kulturellt inriktade entreprenörskap som kom fram i studien, inte minst om man ser till de relativt nyetablerade verksamheter som ingick i den: Norrköpings visualiseringscenter, EWK-museet, Museet för glömska och Angry Creative. Likaså varierade kännedomen om, intresset för och synen på den kreativa ekonomin bland representanterna för de olika verksamheterna. Medan vissa gav uttryck åt att känna sig delaktiga i denna ekonomi, markerade andra snarare att de anpassat sig till den i form av ett slags kritisk delaktighet. I ett fall var detta även förenat med en kritisk syn på denna anpassning i sig och ett visst motstånd mot att godta de verklighetsbeskrivningar som ligger till grund för och de kulturpolitiska förväntningar som har knutits till den kreativa ekonomin. Samtidigt stod flera av representanterna för de verksamheter som ingick i studien relativt främmande för talet om en ny kreativ ekonomi och gav uttryck åt en tämligen likgiltig inställning till den.

Den kritiska delaktigheten och motståndet var mest markant bland de verksamheter som kan räknas till kultursektorns och kulturpolitikens kärnområden, som i detta fall bland annat representerades av nyetablerade musei- och konstverksamheter. Områden som överlag dessutom räknas till ”den kreativa kärnan” i den kreativa ekonomin. Samtidigt återspeglade sig en mer utbredd skepsis gentemot den kreativa ekonomins tendens att vidga synen på kultur och bryta ner gränserna mellan olika kulturella delfält eller genrer, liksom mellan olika samhällssektorer, inklusive dess anspråk på att omvandla kultursektorn till en kreativ sektor. Likaså gav många, inte sällan med hänvisning till egna erfarenheter, uttryck åt en skepsis vad gäller den kommersiella potential som den kreativa ekonomin tillskriver kulturen. Utifrån vad som kom fram i studien tyder inte heller mycket på att den kreativa ekonomin har öppnat nya möjligheter för etablerade kulturinstitutioner eller kulturverksamheter som har haft svårt att få kostnader och intäkter att gå jämnt ut, vilket Norrköpings symfoniorkester, EWK-museet och Museet för glömska utgör exempel på. Å andra sidan är det tydligt att denna ekonomi, såväl tankemässigt som i praktiken, har spelat en betydelsefull roll för satsningar på nya kreativa verksamheter, vilket Norrköpings visualiseringscenter utgör ett mer storskaligt och Angry Creative ett mer småskaligt exempel på.

Precis som man kan förvänta sig spelar enskilda entreprenörer – eller vad som i en del fall snarare kan betecknas som eldsjälar, eftersom de enligt egen utsago helt är i avsaknad av ekonomiska motiv – en betydelsefull roll för de nysatsningar på kultur- och kreativa verksamheter som ingick i studien. Ingen av dem var dock beredd att, i varje fall inte utan tveksamhet eller reservationer, beteckna sig själv som ”kulturentreprenör”. För dem som uppgav sig sakna ekonomiska motiv var det dock främst själva entreprenörrollen som de hade svårt att identifiera sig med, medan det var prefixet ”kultur” som framstod som problematiskt för dem som redovisade sådana motiv och uttryckligen betraktade sig som entreprenörer.

Trots att de tveksamma inställningarna till själva beteckningen ”kulturentreprenör” bottnade i olika överväganden gav de på detta sätt uttryck åt en motvilja mot eller obenägenhet att förena vissa synsätt på kultur och ekonomi med varandra. Den roll som föreskrivs för kulturentreprenören, inte minst från politiskt håll, tycks i denna mening fungera som en brytpunkt för överväganden kring kulturens egenvärde och instrumentalisering i förhållande till ekonomiska motiv och drivkrafter. Samma tendens återspeglade sig i synen på kulturbegreppet, där flera av representanterna för de verksamheter som ingick i studien gav uttryck åt en motvilja mot eller oförståelse inför att vidga dess omfång eller omdefiniera gränserna mellan kultur och ekonomi på det sätt som den kreativa ekonomin gått i bräschen för.

Som bidrag till förståelsen av en pågående förändring av relationen mellan kultur och ekonomi är den kreativa ekonomins status oklar. Som begrepp står den kreativa ekonomin växelvis för att beskriva en sådan förändring, en politiskt och ekonomiskt förankrad strategi för att åstadkomma den och en policy för att implementera den.

The present report is an attempt to provide an overview over intersecting beginnings,

emergencies, and prolongations that reinforces a theoretical reflection on contemporary

cultural debate and its repercussions on societal development. With the current research

overview, we want to draw attention to assumptions about culture(s), as they are played out in

the intersection of migration and sustainable urban development. Multi-layered and doubleedged,

‘culture’ often comes with territorial postulates and implicit ideas about belongings and

borders, movements and rights of priority. The report approaches these entangled issues from

several angles. With the point of departure in current environmental policy, the first section of

the report, therefore, approaches ideas of “sustainability” via the notions of “culture” and

“locality”. A second section briefly discusses the methodological challenges of researching

emergent cultural phenomena across both geographical and disciplinary borders. In a third

section, we turn to three research reports, a sampling of the report literature, but representative

of how global, regional and local perspectives on culture today are ‘scaffolded’ in relation to

mobility and migration. A fourth section introduces emergent transversal, i.e. non-categorical,

approaches to cultural research, primarily focusing on how notions such as transnationalism

and translocality may inform new modes of research and urban development. A fifth section

finally, articulates some recommendations about how to relate to translocal space and

translocal subjectivities in practice and how to craft research approaches that not only involve

interlocutors but also answers to and actively engage in current spatial and cultural changes.

För kulturlivet har den kapitalets och produktionens kulturaliseringsprocess som på senare tid populärt benämns den kreativa ekonomin inneburit en paradoxal tendens. Å ena sidan expanderar kulturen och blir mer central inom ekonomin. Å andra sidan utsätts kulturen för allt hårdare ekonomiska anspråk. Framförallt är denna tendens märkbar på lokal och regional politisk nivå, var kulturpolitik i många fall sammanfaller med en övergripande politik för ekonomisk tillväxt. Den numer vedertagna uppfattningen att kulturella resurser och händelser är viktiga för att skapa ett attraktivt stadsvarumärke är inte bara ett tecken på en generell politisk vändning efter välfärdstatens fall. Det är också en ideologisk figur som härigenom annekterar och modellerar kulturbegreppet genom att i första hand definiera kulturen utifrån dess värde av upplevelse och attraktionskraft till staden-som-varumärke. Jag är intresserad av vilka värden kulturen sägs och syns skapa, och vilka uttryck kulturbegreppet tar sig i denna kontext. Artikeln, som är ett led i mitt avhandlingsarbete kring Malmös stadsförnyelsearbete, tar sin utgångspunkt i den nya statliga kulturutredningens vilja att se kulturen och kulturpolitiken i större utsträckning som en ”aspektpolitik”. Jag menar att ett sådant synsätt, redan väletablerat i stadspolitiken, tenderar att inte bara försvaga kulturlivets redan prekära situation, men också riskerar urvattna den kulturella delaktigheten på en samhällelig nivå.

The flow and flow out of culture: ”Aspect policy” in the city.

The celebration of culture expressed in notions of ”the experience economy” and alike involves a problematic tendency. On the one hand, culture is becoming more central to economy and policy making. On the other hand, culture is exposed to constraining economic and political claims. Especially noticeable on local and regional level, culture and cultural policy is in many cases integrated with an overall policy aimed at economic growth. The project is crucial for urban regimes using culture as a resource to stage the city as an attractive brand. However, when culture hereby is valued through what experience and attractiveness it brings to the city-as-brand, the very understanding of culture is negotiated.

This article has its focus on urban regeneration in Malmö, the third largest city in Sweden. My interest is here focused on how culture is viewed upon and valuated by city officials and how it is represented in policy documents. The article also takes a starting-point in the promotion of ”aspect policy” in the 2009 report of the Swedish Committee of Inquiry on Cultural Policy.

By this, the report stresses a need to integrate culture and cultural policy, as an aspect or dimension, in other policy areas, and to a lesser degree consider it to be an isolated sector. I will argue that such a view, well established in urban regeneration policies, tend to weaken the already precarious situation of the traditionally defined cultural sector. Furthermore, the same logic has profound democratic and, in the broadest sense, cultural implications regarding citizenship. When the city-as-brand is staged it is primarily promoted as a consumerable product for markets outside of the city. Meanwhile it invokes a certain ”way of life” among the public by shaping a culture and citizenship founded on the commodofication of place.

This dissertation critically explores ideas about values of culture within the context of Malmö’s urban renewal (1990–2012). The story of Malmö’s development is typical of narratives about contemporary urban regeneration processes: Malmö is depicted as a crisis-ridden former industrial town which, through private and public efforts, is transformed into a dynamic urban centre within a knowledge-based, creative economy. This dissertation’s analytical framework focuses on how municipal texts and policy documents are imbricated in ideological meaning-production, particularly regarding the role of culture within the context of urban development. The analysis therefore approaches the field of cultural policy, where two complementary understandings of this field are utilized: the traditional, nominal sense, in which cultural affairs are explicitly addressed on the (local) state level; and a broadened sense, as an arena where implicit cultural policy-making happens via debates about the social and developmental value of culture. This holistic framework is developed through an analysis of rich empirical material (including texts and policy documents originating from both the explicit and implicit conceptualizations of cultural policy) emphasizing its role in the ideological meaning-production around Malmö’s redevelopment.

The dissertation demonstrates that the ideas about values of culture within this context have not only been myriad, but have also been largely ambiguous. While some ideas took shape via consensus between different agents and political fields, other ideas were more contradictory, and instead expressed conflicting notions about what culture is, why it is valuable, and in which ways it might function as a resource in the city’s regeneration. This can be seen particularly in the shifting ways culture is characterized as valuable for both increased social welfare and for increased economic growth, which in the analysis is highlighted as part of wider-reaching patterns of ideological consensus as well as conflict within the urban regeneration process.