Malmö högskolas uppdrag var att undersöka vilka ungdomar som tar del av insatsen, om insatsen når sina mål samt analysera hur de olika samverkansparterna upplever samverkan med Oden. Verksamhetsstatistiken visar att Oden når en mycket hög grad av måluppfyllelse. Även i jämförelse med andra projekt framstår Oden som ett lyckat projekt, även om det är svårt att jämföra projekt då de alla har olika förutsättningar. Dock pekar även verksamhetsstatistiken på en annan sak, som även har uppmärksammats tidigare, nämligen att en mycket stor andel av deltagarna är män. Vi är medvetna om att handläggarna uppmärksammat detta och att ett nytt initiativ startats (Freja) och det ska bli intressant att se vilken betydelse detta får. Dock har vårt uppdrag här inte varit att följa Freja och vi kan därför inte heller uttala oss om Frejas resultat. Varför har Oden så hög måluppfyllnad? I en tidigare uppföljning uppmärksammades att Oden inte har någon ”bortre parantes”. Deltagarna är alltså i Oden tills de av någon anledning flyttar till en annan kommun eller av annan anledning slutar. Det betyder att många deltagare har varit länge i Oden. Den genomsnittliga tiden som deltagare befinner sig i Oden har ökat, då vi jämför med den tidigare utvärderingen. Det finns även en ökad spridning, jämfört med tidigare. Detta visar det i den senare perioden finns fler som befinner sig längre period i Oden, men även fler som är där kortare. Trots sina goda resultat finns det, som i alla projekt, en del utmaningar att tänka på inför framtida arbete i Odens eller någon annans regi. Projektformen har visserligen fördelar, som att det kan innebära en ökad flexibilitet och en möjlighet att pröva nya arbetssätt. Men, projektifieringen av denna typ av arbete är i sig en utmaning; att bedriva tidsbegränsade projekt för ett långsiktigt socialt förändringsarbete innebär per definition en motsättning. Projektifieringen medför en kortsiktighet och många gånger en otydlighet. Det hänger delvis ihop med att det ofta finns flera projekt, både kommunala, kommunövergripande och frivilliga, som riktar sig till samma eller en liknande målgrupp. Detta brukar betyda en otydlighet både för den personal (dvs. samverkansparter) som ska använda sig av projektet och de deltagare projektet riktar sig till. Det är detta som samverkansparterna i denna rapport ger uttryck för. Ibland kan det också innebära olika villkor för olika deltagare, det har dock inte framkommit bland samverkansparterna i denna rapport. En annan viktig utmaning, som hänger ihop med projektifieringen, är den personbundenhet som blir tydlig när samverkansparterna i utvärderingen talar om Oden. För några av dem tycks personalen i Oden vara viktigare än projektet Oden. I sig är det inget problem, inte heller är det särskilt konstigt. En av få saker som går att peka på som fungerande i socialt förändringsarbete är relationsbyggande arbete, därför blir naturligtvis också personalen så viktig både för de som ska remittera någon till Oden och för deltagarna. Å ena sidan går det att hävda att Oden ger sin personal möjligheten att arbeta nära och långsiktigt med de personer som remitteras dit och med de olika myndigheternas personal, å andra sidan innebär personbundenheten som uppstår av det arbetet också en sårbarhet. Det kan innebära att det kan vara svårt att upprätthålla samma goda resultat om människor slutar eller om Odenliknande verksamheter skulle spridas och implementeras på andra platser. Det finns också anledning att tro att det inte är säkert att samma arbete kan utföras om projektet skulle permanentas eftersom det ofta innebär mindre flexibilitet och ibland också ökade krav på ”effektivitet” eller anpassning till en specifik styrmodell som ”evidensbasering” eller New Public Management. Samverkan mellan myndigheterna och de olika kontaktpersonerna tycks fungera relativt väl. De flesta känner till Oden och vet vart de kan vända sig. Samtidigt är frågan om samverkan följer samma mönster avseende personbundenheten. Det är i första hand samverkan mellan personer inom kommunen eller mellan kommuner som fungerar väl, däremot tycks det inte vara lika fast förankrat på respektive arbetsplats. Slutligen finns det en fråga all form av socialt, socialpedagogiskt eller socialt förändringsarbete bör fråga sig. Hur kommer det sig att det krävs projekt för att arbeta med denna typ av arbete? Hur kommer det sig exempelvis att en handläggare på försörjningsstöd inte har utrymme i sin tjänst för att arbeta med socialt förändringsarbete utan att det arbetet behöver läggas över på ett projekt? I Odens fall finns det vissa svar på de frågorna. När små kommuner kan ha svårt att själva bära alla olika former av verksamheter som krävs finns det ett behov av samordning. Men, trots detta, finns det anledning att ställa frågan i vilken grad detta bör ingå i ordinarie verksamheter eller ligga utanför dem, och i så fall vilka vinster eller förluster de olika organisationsformerna innebär.