Rapporten är sammanställd för att ge ett underlag för planeringen av ett gemensamt
stöd för nätutbildningar vid Malmö högskola. Ur Ladok har hämtats data om ålder,kön och slutförd utbildning för distansutbildningar år 2001. Vidare har 16 personer ur Malmö högskolas personal, som på något vis är engagerad i arbete med nätutbildningar, intervjuats. Det är fr a lärare, men också bibliotekarier och forskare som deltagit.
Vid Malmö högskola var 61 % av studenterna 35 år eller äldre på distansutbildningarna (Ingen klar definition finns given för vad som betecknas som distansutbildning i Ladok). Könsfördelningen var ungefär densamma i alla ålderskategorierna, i genomsnitt var 61 % kvinnor. En relativt stor andel av distansutbildningarna var fristående kurser eller vidareutbildningar. Många av dem riktade sig också till specifika yrkeskategorier som exempelvis lärare. Det innebär att många studenter är yrkesverksamma och med hög utbildning sedan tidigare.
Campusutbildningarna, dvs de utbildningar som bedriver den huvudsakliga utbildningsaktiviteten i högskolans lokaler, är i större utsträckning grundutbildningar. Detta förhållande bidrar till att medelåldern är högre i
distansutbildningarna. I intervjuerna framkom att flertalet studenter är bosatta i
Malmö eller i regionen runt staden. En del studenter gick distanskurser därför att de
inte har möjlighet, exempelvis p g a arbetssituationen, att delta i campusbundna
kurser. Distanskurserna har inneburit att man nått fler men inte nya studenter.
De intervjuade lärarna har i första hand arbetat med nätutbildningar, d v s
utbildningar där den huvudsakliga aktiviteten och kommunikationen sker via
datorbaserade nätverk. Alla uppfyller inte Sveriges nätuniversitets kriterium för
flexibel utbildning, högst 5 träffar/ 20 p. Den vanligaste arbetsformen på dessa
kurser är litteraturläsning med arbetsuppgifter som resulterar i skrivna essäer. I en del fall förekommer också essäskrivning i grupp och att kurskamrater granskar arbetena. En del andra arbetsformer förekommer som problembaserat lärande,
projektarbete, rollspel och hemlaborationer.
Essäerna ligger vanligen till grund för examinationen, vilket gör den till den
vanligaste examinationsformen. Denna kan kombineras med redovisning på seminarium som hålls på campus. I en matematikkurs står medstudenterna för bedömningen av de skrivna rapporterna. Examinationen kompletteras då med skriftlig tentamen vid kursens slut. De kurser som ger formell behörighet av något
slag använder för det mesta skriftlig tentamen som examinationsform. Vissa
bedömningsformer är formativa till sin karaktär och syftar till att bidra till
studentens lärande. Exempel på sådana är den digitala portfolion och Tandvårdshögskolans digitala verktyg LEO som visar studentens förmåga att analysera sin egen kunskap.
Lärarna gör entydigt bedömningen att nätutbildningar kräver mer arbetstid än
campusutbildningar. I vissa fall menar man att det går åt tre gånger så mycket
arbetstid för läraren i en nätkurs som i motsvarande campuskurs. Skillnaderna
varierar. I de kurser där bedömning av något slag överlåts till studenterna är
skillnaderna mindre. Planeringsarbete och administrativt arbete kräver mer tid i
nätutbildning än i campusutbildning.
Nätutbildningarna måste utvecklas så att skillnaderna mellan campus-och
nätutbildningarna suddas ut. Exempelvis ska de administrativa rutinerna vara de
samma för att undvika dubbelarbete. En teknisk plattform ska erbjudas
nätutbildningarna som är integrerad med högskolans nätverkssystem och utnyttja de
nätbaserade funktioner högskolan har och kommer att få. Plattformen ska också
vara tillgänglig för funktionshindrade. Projektet ”Accessibility and Learning in
Higher Education” har tagit fram kriterier för detta. Plattformen måste vara
tillgänglig för utveckling av många, både personal och studenter. Detta för att få
stimulans i utvecklingen. Den plattform som svarar upp mot dessa krav bäst är
Webzone, utvecklad vid K3 på Malmö högskola.
Bibliotek och IT vid högskolan har bedrivit utveckling av funktioner som ger
distansstudenter samma service som campusstudenter vad gäller
informationsförsörjningen. I ovan nämnda projekt ”Accessibility and Learning in
Higher Education” har man tagit fram ett koncept till ett virtuellt bibliotek. Detta
arbete måste fortsätta.
Det finns behov av kompetensutveckling av den personal som bedriver nätutbildning. Den bör presentera pedagogiska modeller som bygger på gjorda erfarenheter, samtidigt som den ska stimulera till pedagogisk utveckling.
Pedagogik, teknik, administration och informationsförsörjning hör intimt samman.
Därför måste kompetensutvecklingsinsatserna innehålla alla dessa aspekter.
Ett organ behövs vid högskolan som samordnar kompetensutveckling, service- och stödfunktioner samt utvecklingsinsatser inom nätutbildningarnas område. I detta bör de fyra aspekterna pedagogik, teknik, administration och informationsförsörjning samt högskolans alla områden finnas representerade.