For more than two years we were involved in a collaborative process with the aim of finding out how sharing life stories could ensure “the right to the city” in Malmö, Sweden. This process led to the formation of the Gathered Voices of Malmö, an association for social justice oral history that strives to become a community archive. This article is about how sharing authority was interpreted collectively in the collaborative process when it could not be directly translated into Swedish, and how those interpretations reflect back on sharing authority as an intellectual development. Drawing upon documents created during the collaborative process and interviews with our coparticipants, we revisit what we learned, including our rereading of sharing authority’s genealogy through project-based research. As participants in, and then analysts of, that process, we learned that our trouble with translating sharing authority was not only linguistic, but also had to do with how the approach might conceal community-embedded ways of working, instead normalizing participatory practices which center research rather than community as the primary sphere in which important learnings are made. We suggest that a deeper consideration of the differences between “a shared authority” and “sharing authority” could help us avoid making participation the best practice.

The vital role that cities play in the governance of migration is increasingly recognized, yet migration scholars still perceive this ‘local turn’ as a recent phenomenon. This article presents a cross-country and cross-city comparative analysis of three mid-size European cities during the post-war period: Bristol, Dortmund and Malmö. It analyses administrative cultures and local policy arenas, exposing the complexity of local migration policy-making and the crucial importance of historical perspectives. It reveals the inherent local variation in policies and practices, and argues that traditional national-level studies do not fully capture how urban actors responded to migration.

This article describes and analyses by whom, in what ways and with what consequences migrant reception was performed in Malmö during the period 1945–1970 and how this changed over time. Inspired by Carol Bacchi’s ‘what’s the problem represented to be’ (wpr) approach, the article analyses the shifting problematisations of migrant reception in Malmö, and argues that there were two decisive shifts in Malmö’s migrant reception policy. With the help of Robert Miles’ concept of racialisation, the article shows that different migrant groups were racialised in different ways, depending on how they were depicted by the Swedish society. We also identify a gendered racialisation as women and men were racialised differently.

Flyktingmottagandet under hösten 2015 satte stora delar av samhället under hård press. Folkbildningens organisationer klev då in som en viktig aktör, och har sedan dess utvidgat sitt arbete med nyanlända genom utbildningar som Etableringskurs på folkhögskola, Svenska från dag 1 och Vardagssvenska. Den här kartläggningen ger en bild av vad folkhögskolorna i Skåne gör för nyanlända, hur de gör det och hur arbetet har utvecklats över tid. Kartläggningen utgår ifrån Överenskommelsen mellan folkbildningen i Skåne och Region Skåne (2016-11-11), som behandlar folkbildningens och regionens samverkan för Skånes utveckling. Rapporten svarar på frågeställningarna: • Hur har processen sett ut? Vad har hänt över tid? • Hur arbetar folkhögskolorna med nyanlända? • Vad erbjuder folkhögskolorna som syftar till integration? • På vilket sätt arbetar folkhögskolorna med kulturaktivitet mot gruppen? Hur motiverar man det? Rapporten bygger på en datainsamling i tre steg: förberedande studiebesök, en enkät och kvalitativa intervjuer. Kartläggningen har också sammanställt och kommenterat data från Folkbildningsrådet. Studiebesöken gav insikter i folkhögskolornas arbete med nyanlända och hjälpte oss att formulera frågorna i den enkät vi skickade ut till samtliga folkhögskolor i Skåne. Enkäten ger en bild av vilka kurser folkhögskolorna erbjuder som riktar sig till nyanlända, vad dessa kurser innehåller och hur mycket. De kvalitativa intervjuerna ger information om hur personal som är inblandad i vissa av dessa kurser uppfattar sina uppgifter och hur de berättar om vad som har hänt över tid. De viktigaste resultaten är: Verksamheterna riktade till nyanlända tog fart 2014. Etableringskurs på folkhögskola är den största av kurserna. Svenska från dag 1, som fick stora regeringsanslag under 2015 och 2016, ligger på andra plats. Studiemotiverande folkhögskolekurs med språkstöd finns på vissa platser som en möjlighet för dem som bedöms stå särskilt långt från arbetsmarknaden. Folkhögskolornas internat har använts som bland annat internat, eller för den kommunalt finansierade verksamheten Folkhögskolespåret. Flera folkhögskolor har fått betygsrätt i Svenska för invandrare (SFI). Traditionella undervisningsformer dominerar. Undervisning i klassrummet är den vanligaste aktiviteten, även om studiebesök på exempelvis arbetsplatser, folkbibliotek och konsthallar också förekommer. Kulturkonsumtion är vanligare än kulturskapande. Undervisningen innehåller framför allt kulturkonsumerande aktiviteter, såsom gå på teater eller se på konst. Aktiviteter som gör deltagarna till kulturskapare förekommer mer sällan. Folkbildningens pedagogik och folkhögskolornas institutionella miljöer uppfattas som verkningssamma. Folkbildningens holistiska inställning till människan, samt det explorativa förhållningssättet till lärande beskrivs i intervjuerna som välanpassat för arbetet med nyanlända. Även folkhögskolornas institutionella miljö, präglad av möten mellan människor med olika bakgrunder och ambitioner, beskrivs som verksam. Folkbildningen utjämnar och ger egenmakt, bland annat genom att skapa tillträde till nätverk och släppa in i offentliga rum såsom folkbibliotek. I folkhögskolornas verksamheter upplöses kategorin nyanländ. I folkhögskolemiljön blir de nyanlända människor som arbetar med det som just nu är svårt i livet, liksom många andra av folkhögskolornas deltagare gör. Med andra ord upplöses kategorin ”nyanländ” i någon av de större kategorierna ”deltagare” eller ”människor”. Vissa bruk av kulturbegreppet har återinfört gränsdragningar mellan föreställda kulturella gemenskaper. Medan folkbildningens idéer och praktiker synes upplösa kategorin nyanländ, sorterar vissa bruk av kulturbegreppet deltagarna i kulturellt åtskilda grupper. Folkbildningen beskrivs som en svensk institution och som en förmedlare av svensk kultur, medan de nyanlända deltagarna kan ses som bärare av sina olika kulturer.

Utifrån upplevelsen att fritiden, fritidssektorn och fritidssektorns arbetare ofta blir osynliggjorda formulerades projektet ”Praktiker i den öppna fritidsverksamheten”. Rapportens övergripande syfte är att sätta ord på fritidsledares tysta kunskap och därmed synliggöra deras kompetenser och bidrag. En målsättning är varit att ge fritidsledarna verktyg för fördjupad reflektion kring sin praktik. Målet är också varit att använda fritidsledares kunskap för att generera nya forskningsfrågor och identifiera områden för framtida utvecklingsarbeten. För att nå dessa målsättningar formulerades frågeställningen: Hur konstruerar fritidsledare sina erfarenheter av att arbeta i den frivilliga fritidssektorn? Denna fråga utforskades i forskningscirklar med yrkesverksamma fritidsledare i Jönköpings län, Kalmar län och Kronobergs län. Forskningscirklarna var inspirerade av den samhällsvetenskapliga metoden minnesarbete. Forskningscirklarna producerade en uppsättning berättelser som beskriver typiska situationer i fritidsarbetet. Dessa berättelser både klargör och utökar den etablerade kunskapen om fritidsledares professionella bidrag. Analysen av dessa berättelser visar att skapandet av förändring är arbetets kärna. De beskrivna förändringarna sker i ungdomar, i ungdomars sätt att relatera till sin omvärld, eller i samhället omkring ungdomarna. Det framkommer också att fritidsledarna besitter narrativa och kurativa kompetenser, som går ut på att generera och undersöka kopplingarna mellan ungdomars berättelser om sig själva, olika grupper och samhället. Fritidsledarna skildrar också en rädsla för att få rollen av utryckningspersonal, och för att bli en behållare för olika problem som samhället befinner sig i. Rapporten bidrar också med vetenskaplig metodutveckling genom att visa hur metoden minnesarbete kan fungera i praktiken.