Despite a long-standing trend of increasing women in the profession, masculine norms and gender inequality persist in media work. During the #metoo movement, Swedish journalists launched the #deadline campaign, shedding light on the connection between gender and worsening working conditions. Increasing demands for flexibility have institutionalised temporary contracts, eroded job security, and expanded job precarity, with women and young journalists disproportionately affected. In this article, we explore gendered journalistic precarity and systemic inequalities, challenging the assumption of professional homogeneity in the field of journalism. We conducted 23 interviews with Swedish journalists on temporary contracts, applying a feminist analysis to understand how power dynamics affect their experiences. Five years post #metoo, gender issues have faded from professional discourse. However, the interviews reveal continued gender discrimination and harassment, exacerbated by factors such as age, class, and position in the labour market.

This study applies a participatory design approach including the design, development, implementation, and evaluation of a participative website in media literacy for Iranian teachers. In the design cycle, we utilized collaboration with Iranian teachers formulating basic inceptive design in three workshops identifying needs and requirements in media literacy. The development process was through paper-based prototyping of design components of the website by participants embodying particular design guidelines and ideated design concepts for the website. In the implementation step, the website was launched based on guidelines and prototypes taken from participants in the workshops. The website was evaluated by teachers based on four factors including being educational, facilitating networking, being engaging, and user-friendly. The result of this research informs researchers about the benefit of a participatory design approach to design a platform in media literacy for teachers. We argue that the process of applying participatory design and the design components prototyped by teachers for designing a website in media literacy can be a guide for researchers and all other agents who are active in media literacy education.

We attempt to to focus on the role of university lecturers and to critically reflect on how they can work within theoretical subjects with arts-based pedagogy. Theoretically our standpoint is the importance of critical visual methodology (Rose 2012), reflexive doing (Dewey 1916; Schön 1987), arts-based pedagogy (Bornemark 2018), academic risk-taking (Biesta 2014) and multimodal didactic design (Selander, Kress 2010). Our theories were applied to a theoretical module The Changing Media-scape the first semester of a BA-course. Based on this we reflect on what is demanded of lecturers to work with critical visual methods in theoretical subjects, and what challenges they meet. Our conclusions are that much is demanded of those lecturers. The multi-competence needed are best met through working in team of lecturers, where different competences and perspectives are represented. The team-members also support each other to dare to challenge academic traditions, to work in new ways, to challenge students and to argue for a somewhat different looking budget. A third challenge is that our students do not have a guaranteed artistic background and that we thus talk of arts-based knowledge-making, that it is hard to assess students’ work, and that it takes time to achieve this. Therefore we start our didactic design in the very first module.

Higher education institutions (HEIs) have a pivotal role in fulfilling the social dimension of sustainability and contributing to a complex changing society. To meet these challenges, Malmö University has in interdisciplinary groups researched the role of challenge-based learning (CBL) in relation to staff, students, disciplines, and stakeholders. This position paper is based on that work. Malmö University argues that with a CBL approach, HEIs will actively contribute to the building of a sustainable learning society through collaboration in education, research, and innovation. This paper theoretically explores the CBL approach as a collaborative learning exchange within HEIs and society at large. CBL is defined through eight key elements, clustered as entities of three domains: diversity and inclusion, co-creation and collaboration, and change agents and contextual challenges. These are discussed and empirically exemplified with the purpose to support designing, planning, and accomplishing CBL in teaching and learning in HE for a global learning society.

In this article, we aim to identify and explore possibilities and challenges of academicinterdisciplinary capacities and ethos. The objective is that this knowledge could be used both infuture interdisciplinary research projects and in educational settings. We achieve this through selfreflectivelearning processes among a group of interdisciplinary scholars from four distinctly differentsubjects. The method used is an autoethnographic and empirical self-reflective approach to datacollection, analysis and deconstruction of professional learning processes. This also serves to establishresearch methodological trustworthiness and authenticity. The results show that interdisciplinarityis undervalued by grant-giving institutions and the academic system, in general. It also entailstime-consuming and risky research practices. However, interdisciplinary and collaborative researchcreates a more innovative and stimulating learning environment and enforces new ways of thinkingand doing, in ascertaining each individual’s knowledge and competences. We argue that a long-terminterdisciplinary and collaborative research process could enhance and raise a critical thinking andcreative consciousness among scholars, contributing to a more holistic, sustainable and socially robustlearning in research and higher education. Finally, we conclude that this academic interdisciplinarycapacity and ethos could be framed and enhanced by the notion of Challenge-Based Learning.

I vårt vardagliga arbete som pedagoger och som utbildningsforskare, har vi upplevat att det är oftast studenternas färdiga resultat som examineras. Utifrån detta problemområde tog vi avstamp när vi genomförde ett pedagogiskt utvecklingsprojekt. Mer precis hade vi två utgångspunkter:

1. Vi menar att kunskapande och måluppfyllelse sker under studenternas arbetsprocess, vilket inte självklart syns i det färdiga resultatet.

2. Vi menar att en examination, som sker vid fler tillfällen under arbetsprocessen, blir en effektivare plattform för lärande än en slutlig granskning av ett färdigt resultat.

I detta paper vill vi problematisera och diskutera dessa frågor, som utforskades i ett pedagogiskt utvecklingsprojekt, vars syfte vart att genom en didaktisk design, utforma bedömningsformer och examinationer inom Examensarbeteskursen i Visuell kommunikation (VK) på Malmö Högskola. Utvecklingsprojektet och papret bygger på den forskning om teori-och-gestaltning och på nyare idéer om konstnärlig forskning som bedrivits på institutionen för konst, kultur och kommunikation (K3) (Ehn, 1998; Reimer, 2005; Melin, 2012; 2013) samt på pedagogisk forskning om visuella lärandeformer. (Augustsson, 2012; Borgdorff, 2011; Göthlund m fl, 2011; Rose, 2011; Sch.n, 2011; Selander & Kress, 2011). Utvecklingsprojektet kan också ses som en didaktisk konkretisering av postdocprojektet och forskningscirkeln Kunskapens mellanrum (Melin, 2013, Augustsson, 2014) och VR-forskningprojektet Kunskapens framträdandeformer (Göthlund m fl, Göthlund & Lind, 2010; 2011, Melin, 2012).

Metodologiskt arbetade vi med att ta fram en didaktisk design under h.sten 2013. Begreppet dubbelt perspektiv (Göthlund & Lind, 2010) var fokus för denna, och innebär att teoretiska och gestaltande arbetsformer bör integreras för att fördjupa och bredda studenters lärandeprocesser. Utifrån detta har vi tillsammans med studenterna i Examensarbeteskursen i Visuell kommunikation 2014 genom en serie workshops, konstruerat en metod där formativa bedömningar som examination är tänkta att integreras i handledning och arbetsprocess. Det pedagogiska målet med detta var att stärka studenternas möjligheter till måluppfyllelse genom att göra så att hela lärprocessen omfattas av examinationen. Den konkreta didaktiska modellen förtydligade hur arbete med dubbla perspektiv kan synliggöras och bli ett verktyg för både lärare och studenter. Ett resultat var att problematisering av begreppen bedömning och kritik har gett betydelsefulla ingångar till att diskutera hur vi bed.mer och kritiserar och hur hela lärandeprocessen kan vara med i examinationen. Vi menar att handledaren inte bara bör handleda, utan också ge kritik och bedöma. En examination är inte bara en mätning av ett resultat utan en viktig del i läroprocessen. Vi tenderar till att glömma den viktiga aspekten i vår iver att göra rättssäkra korrekta bedömningar. I den här processen är det därför viktigt att handledaren också är en del av examinationsprocessen. Vårt förslag är att ha en examinator på arbetets helhet (alltså både traditionell uppsats och gestaltande medieproduktion), som tillsammans med handledare gör den slutgiltiga bedömningen. Papret avslutas med en diskussion om vikten av att utvecklingsarbetet inte slutar i och med utvecklingsprojektets slut. Vi har fortfarande arbete kvar med att genomföra det vi och studenterna arbetade fram under våren 2014. Att implementera didaktiskt förändringsarbete är emellertid inte alltid lätt. Byråkratiska kvarnar mal långsamt och det är svårt att snabbt genomföra pedagogiskt utvecklingsarbete.

This article explores the cultures and learning practices of four academic schools with an expressed wish to bridge the gap between traditional academic and arts or journalistic practices. Pierre Bourdieu, the French sociologist, termed them allodoxic, in that they challenge the traditional academic way of thinking and doing. Results from two research projects, spanning over 5 years, employing a multitude of methods, have been used in this article. The results show that these challenging bridging attempts create conflictual cultures. First, faculties with different backgrounds are employed and they bring with them their respective habitus and doxa (Bourdieu), which is manifested in their different epistemologies, doxas. Despite a strong will to work interdisciplinarily, conflicts (destructive) arise particularly around epistemological and pedagogic issues. Second, I show that students at these schools have had double-perspective learning, through theoretical and practice-based methods, despite little help from their lecturers who have high ideals but little actual knowledge themselves of working in/through a double perspective. In many cases, through trial-and-error processes, students have appropriated embodied knowledge of a double perspective, which has given them surplus value when compared with learning through only traditional academic learning practices. It gives reflexive insights and understandings as well as transferrable skills highly useful in professional life. I finally argue that allodoxic conflictual cultures actually construct new ways of knowing through continuous discussions and meetings between faculties with different competences.

Vetenskap/konstnärsskap, lärande/lek, lärare/studenter är olika sidor av en dikotom verklighetsuppfattning bland många i den traditionella akademiska kulturen. Syftet med vår workshop är att reflektera över och utmana denna dikotomi genom att skapa ett kunskapens mellanrum där de olika sidorna av dikotomin överlappas. Vi workshopsledare kommer från olika ämnen med varierande bakgrunder och har olika akademiska positioner, men har gemensamt att vi har jobbat länge på högskolevärlden, arbetar både traditionellt akademiskt och konstnärligt och sedan 2,5 år arbetat med en forskningscirkel där vi tillsammans undersökt det gränsöverskridande mötet mellan teori och gestaltning (vetenskap och konstnärsskap). I varsitt mindre forskningsprojekt har vi undersökt hur man kan kunskapa genom reflekterande görande. Dessa forskningsprojekt har också blivit pedagogiska utvecklingsprojekt, då resultaten omsatts i kursutveckling. Teoretiskt ser vi den akademiska kulturen som en del av ett socialt konstruerat rum, både bildligt och bokstavligt, där även kunskapande är en socialt konstruerad aktivitet lärande i och med kroppen. Begreppen hexis, konstruerad kropp och performativitet (Bourdieu; Butler) har därför varit centrala begrepp för oss. Vårt övergripande pedagogiska perspektiv handlar om det reflekterande görandet (Dewey; Schön). Vi arbetar pedagogiskt med multimodalitet (Selander & Kress), sinnligt kunskapande (Polyani; Pink) och hämtar begreppen divicing (Kjølner, Oddey) och intra-aktiv pedagogik (Taguchi) från förskolepedagogik. Vi har även låtit oss inspireras av begreppet parallellek. Begreppet estetiska lärprocesser (Lindstrand & Selander) binder samman vår konstnärlig vetenskapliga och pedagogiska verksamhet. Vårt arbetssätt handlar emellertid framför allt om att omsätta teoretiska begrepp i praktiken. Och det vill vi göra genom workshopen. Vi riktar oss mot kollegor som är intresserade av att utmana traditionella akademiska kulturer och vill reflektera över det gränsöverskridande arbetet mellan teori och praktik. Vårt planerade upplägg är att tillsammans med workshopdeltagare skapa ett kunskapens mellanrum genom kollektiva överlappande vetenskapliga och gestaltande processer. Det tänkta upplägget är:

1. En introduktion till projektet Kunskapens mellanrum.

2. Övningen introduceras. Det handlar om att med olika enkla material gestalta kunskap genom devicingmetoden och parallellekmetoden.

3. Vi genomför övningen genom att använda oss av varandra och rummet. Vetenskaplig kunskap, lärarroll, studentroll, akademisk kultur och akademiska maktrelationer är begrepp som leks med och problematiseras.

4. Deltagarna arbetar i en växelverkan med leken, görandet och dokumentation. Vi använder oss av det framtagna gestaltade materialet och gör en analys av och reflektion över det som är dokumenterad kunskap.

5. Ett presentations- och utställningsrum skapas, som förhoppningsvis kan vara kvar över konferensen, så att deltagarna och andra kan återkomma för reflektioner.

Nordens medieforskarföreningar ska belysas som ett led i Nordicoms arbete att främja nordisk medie- och kommunikationsforskning. Varför skulle denna belysning vara en del av forskarfrämjandet? Göran Bolin (2010) ger ett svar frågan i sin artikel om medieforskningens möjligheter. Nordiska forskare är mycket dåliga på att referera till varandra och, skriver han, och detta måste åtgärdas om svenska och nordiska medieforskare göra anspråk på att vara ett fält i egen. För det krävs kunskap om respektive nationellt fält.

Denna artikel handlar således om det svenska fältet och den svenska medieforskarföreningen. Artikeln är upplagd så att föreningen först kort presenteras, följt av diskussion av den svenska ämnesutvecklingen. Slutligen diskuteras utmaningar och möjligheter för MKV- och Journalistikforskning inför framtiden.

The aim of the dissertation is to explore the way journalism works in two social fields of journalism, those of Britain and Sweden, from 1989 to 2002. The focus of the study is on creation and re-creation of value systems, power-struggles, and on their gendered nature. The dissertation is placed in the theoretical crossroads of sociology of journalism, feminism and cultural studies and this theoretical abduction process is summarised in the concept journalism culture. The tools used to analyse the fields were appropriated from the theoretical worlds of Pierre Bourdieu and Michel de Certeau. Three studies have been done: one large questionnaire to 1500 Swedish journalists in 1989, and two thematic interview studies of 33 British journalists between 1992 and 2002. In addition, secondary research material of both quantitative and qualitative nature has been used. The conclusion of the book is that similarities outweigh the differences between the two journalism cultures of Britain and Sweden. And both cultures are similarly permeated by the gendered logic of journalism. The author argues that continuous battles on the fields were going on over doxa (a belief-system of what journalism “is”, and how to do it). And she shows that the doxas, through these battles, show both stability and change. She argues that the powerful elite was under attack by new groups of journalists, and that the elite use various strategies to ward off the new groups, who in turn use tactics to gain access to the fields and to positions of power, and to cope in their everyday work. Four tactics were identified. Issues of feminisation and gentrification of journalism are also discussed.