Mycket forskning pekar på att elever har svårt för att koppla samman då-nu-sedan. Bland dessa finns det en rapport från skolinspektionen, gjord 2015 på grundskolan, som pekar på att eleverna visar goda kunskaper i referenskunskap, men att deras förmåga att orientera sig i tid inte visas lika tydligt. Med detta som bakgrund har vi därför valt att undersöka om det också ter sig i gymnasieskolan med hjälp av historiemedvetande och begreppets utveckling som teori. Inom det teoretiska ramverket används både upphovsmännen Jeismann och Rüsen, men också senare didaktiker som tolkat deras definitioner av begreppet. För att besvara vårt syfte och frågeställning som berör, hur lärare anser att de och deras undervisning förhåller sig till förmågan att orientera sig i tid, har vi använt oss av kvalitativa metoder, såsom semi-strukturerade intervjuer och observationer. Under tre tillfällen har vi samlat ihop material från två olika gymnasieskolor, med tre olika lärare. Dessa har inkluderat två historia 1b klasser och en historia 2b. Sedan har materialet sammanställts i ett resultat som sedan analyserats med hjälp av en hermeneutisk ansats. Resultatet visade sig att elever har svårt för förmågan att koppla samman då-nu-sedan och att det inte beror på att undervisningen inte ger möjligheter och tillfällen att utveckla detta. Snarare verkar det bero på bristande förkunskaper och en oförmåga att orientera sig i sin egen tid, något som kommer att kallas för tidsmedvetande. Genom arbetet kan vi se hur lärare förhåller sig till orientering i tid och hur de anser att man kan applicera detta för att utveckla elevers historiemedvetande.