I självhjälpslitteraturen gestaltas en suverän, oberoende, obunden, närmast maktfullkomlig människa som ideal. Är det verkligen en trovärdig människosyn som framträder?
The expanding global discourse on education is built on the concept of individualism. One emerging direction in educational theory that challenges this discourse is relational pedagogy. This article aims to discuss some characteristic aspects of relational pedagogy, and thereby proposing a theoretical course in the field. By comparing Kenneth Gergen’s and Martin Buber’s relational conceptions, the article argues that relational pedagogy could/should be characterized by a distinction between two fundamental types of relationships, tentatively labeled co-existence and co-operation. This distinction is proposed to be significant for relational pedagogy to become a trustworthy alternative not only to the individualistic- but also to the collectivist conception of education.
Det finns en svårfångad kvalitet i pedagogiskt arbete. Den kan benämnas ömsesidig respekt, kärlek, omtänksamhet, förtroende och äkta intresse för eleven.
This article explores the influence of relationships on student achievement by examining empirical evidence and by adopting a social psychological theory. Initially, the issue is addressed from a national, Swedish context. Thereafter, two general questions are raised: (1) What is the influence of relationships on student achievement, according to empirical research? (2) How can the influence of relationships on student achievement be conceptualised? Question one is discussed from a body of international and Scandinavian research on general characteristics of teaching that promote student achievement. The argument leads to a model in which the teacher–student relationship is a key factor. In order to discuss the second question, Kenneth Gergen’s social psychological theory is applied. According to the analysis, relationships play an essential role in understanding student achievement. The relational process is regarded as an inherent aspect of educational life and the foundation for encouraging performance. By combining these perspectives, the significance of relationships for comprehending student achievement is revealed. In the final section of this text, practical–pedagogical implications are discussed with reference to a narrative about a young student’s knowledge development.
In this article, the focal point of education is simultaneously defined as: i) the place where the most important educational activity is taking place; and ii) the place where the main interest of educational theory (and educational practice) should be located. The article aims to discuss the idea that the focal point is located somewhere between the teacher and the student. This idea is introduced by references to Gert Biesta’s inter-subjective theory and to some more or less classical conceptions which distinguish between two main aspects of sociality. Further, and as a more specific aim, the article discusses Martin Buber’s contribution to understanding the focal point of education. Buber contributes by emphasising “the interhuman” as a primary dimension in relation to “the social”. From Buber’s perspective, what really matters in education exists in an ontological and relational event. In the last section of the article it is suggested that exploration of the focal point should not stick to just one form of relationship. The interhuman event is, taken by itself, supposed to be primary, but the focal point cannot be fully understood without a penetrative picture of its social context.
The article discusses what professional personal development means, with respect to teacher students and professionally active teachers. To begin with, the discussion on teacher socialization is placed in a larger societal context, where changed conditions for the teacher profession are taken note of. Furthermore, in order to position the concept and interpret its meaning, the concepts “learning” and “reflection” are questioned. In conclusion, it is suggested that the conceptual pair “creativity/ relationship” can constitute a fruitful complement to dominating discourses about the teacher profession.
Under de senaste decennierna har fokus på standardiserade kunskapsmätningar ökat, och utbildning har blivit liktydigt med enskilda individers prestationer. Relationell pedagogik utmanar detta synsätt genom att i stället erbjuda ett sätt att analysera, förstå och tänka kring utbildning där relationer sätts i centrum. Om relationell pedagogik grundas på tanken att människan växer, utvecklas och lär sig saker i relationer. Författarna introducerar här det relationella tänkandet med utgångspunkt i teoretiker som Kenneth Gergen, Gert Biesta och Martin Buber och applicerar det sedan på frågor som vad utbildning är, vilken betydelse relationen lärare-elev har, hur lärarens förhållningssätt till eleven kan förstås och vad främlingskap i utbildning är. Skolan uppfattas här som en mötesplats - en plats där barn och ungdomar utvecklas som fria och ansvarstagande personer i sam-existens och sam-verkan. Boken vänder sig till lärarstudenter på avancerad nivå. Den kan också användas i vidareutbildning för lärare samt för magisterutbildningar i ämnen som pedagogik och socialpsykologi.
Diskussioner om vad lärares yrkeskunnande betyder för utbildningens kvalitet och effektivitet är brännande aktuell och förs internationellt, nationellt och lokalt. Internationella jämförelser mellan nationer av elevers skolprestationer görs för att, om möjligt, förklara vilka faktorer som befrämjar skolframgång. Nationer använder dessa jämförelser för att utvärdera det egna skolsystemet och på så sätt skapas ett konkurrerande utbildningsklimat. I det som har kallats ”the Era of Excellence” är utgångspunkten att skolor måste bli mer effektiva genom att fokusera på det som beskrivs vara deras primära funktion: att lära ut mätbara ämneskunskaper. Nationella utbildningssystem, t.ex. det engelska, tenderar därför att utveckla ökad reglering och detaljstyrning av lärares arbete för att uppnå högre effektivitet. Med begreppet yrkeskunnande-i-relation vill vi positionera oss gentemot denna dominerande kvalitetsdiskurs och framhålla en yrkeskompetens som överbrygger den dualistiska hållning till lärarens uppdrag, där antingen sociala och personliga eller kunskapsmässiga aspekter poängteras. De kvaliteter som vi har framhållit i artikeln blir sällan uppmärksammade eftersom de är svåra att mäta och bedöma. Ett sådant synsätt finner vi förödande, med tanke på att de är så centrala för att förstå lärares grundkompetens och utbildningens syfte. Här har vi velat peka på att lärares yrkeskunnande och professionalism är avhängigt deras förmåga att förstå undervisningssituationen och träda i relation med elever utifrån självständiga tolkningar av vad som krävs i konkreta situationer. Detta yrkeskunnande riskerar att urholkas i ”The era of excellence”, med dess betoning på konkurrens, starkare centralstyrning och detaljreglering av lärares arbete och undervisning.