Medborgarinflytande är centralt för hållbar stadsutveckling och lyfts fram som en viktig förutsättning för demokratiskt legitima och socialt hållbara planeringsprocesser. Samtidigt visar tidigare forskning att det ofta förekommer en skillnad mellan ambitioner om delaktighet och medborgarnas faktiska möjlighet att påverka beslutsfattandet. Mot denna bakgrund syftar denna studie till att undersöka hur medborgarinflytandet organiseras och praktiseras inom stadsutvecklingsprojektet DrottningH i Helsingborg, med särskilt fokus på relationen mellan ideal om delaktighet och faktiskt inflytande.

Studien genomförs som en kvalitativ fallstudie och bygger på metodtriangulering genom dokumentstudier, semistrukturerade intervjuer med tjänstepersoner samt en enkätundersökning riktad till boende och verksamma i Drottninghög. Det empiriska materialet analyseras med stöd av teorier om deltagande planering, där Healeys teori om collaborative planning, Arnsteins delaktighetsstege, Fungs demokratikub används tillsammans med Khakees perspektiv på makt samt Hertting och Hellquists teori om invited participation. 

Studiens resultat visar att DrottningH kännetecknas av en omfattande satsning på dialog och invånarinvolvering genom varierande former av medborgardeltagande. Samtidigt framkommer att det faktiskt inflytandet över strategiska beslut är begränsat. Respondenterna från enkätundersökningen hävdar att deras synpunkter tas i beaktande och kan påverka vissa delar av projektets utformning, men beslutsmakten kvarstår huvudsakligen hos Helsingborgs stad och Helsingborgshem. Studien synliggör därmed en motsättning mellan projektets ambition att skapa delaktighet och de upplevelser av faktisk påverkan som framkommer i enkätundersökningen, där majoriteten av respondenterna upplevde att de inte fått möjlighet att uttrycka sina åsikter.  

Studiens resultat indikerar att ett långsiktigt arbete med transparens, återkoppling och tydligare kommunikation kring dialogprocessernas syfte och inflytandets omfattning är avgörande för att stärka medborgarnas förtroende och skapa mer meningsfulla former av delaktighet. Därigenom kan studien utgöra ett kunskapsbidrag för framtida forskning och kommunernas fortsatta arbete med medborgarinvolvering i hållbar stadsutveckling. 

Citizen influence is a central principle of sustainable urban development and is widely regarded as an essential prerequisite for democratically legitimate and socially sustainable planning processes. Previous research, however, has consistently identified a contradiction between ambitions for citizen participation and citizens’ actual opportunities to influence decision-making. Against this background, the present study aims to examine how citizen influence is organised and implemented within the urban development project DrottningH in Helsingborg, with particular emphasis on the relationship between ideals of participation and actual influence. 

The study adopts a qualitative case study design and applies methodological triangulation through document analysis, semi-structured interviews with public officials, and a survey targeting residents and people working in Drottninghög. The empirical material is analysed using theories of participatory planning, drawing in Healey’s theory of collaborative planning, Arnstein’s ladder of citizen participation, Fung’s democracy cube, Khakee’s perspective on power, and Hertting and Hellquist’s theory of invited participation.

The findings show that DrottningH is characterized by a strong commitment to dialogue and citizen involvement through various forms of participation. At the same time, the study demonstrates the citizens’ actual influence over strategic decisions remains limited. Survey respondents stated that their views are taken into consideration and may influence certain aspects of the project’s design; however, decision-making authority remains primarily with the City of Helsingborg and Helsingborgshem. The study thus highlights a discrepancy between the project’s ambition to promote participation and the perceptions of actual influence reflected in the survey findings, where a majority of respondents reported that they had not been given the opportunity to express their views.

The findings indicate that long-term efforts to enhance transparency, feedback, and clearer communication regarding the purpose of dialogue processes and the scope of citizen influence are essential for strengthening public trust and creating more meaningful forms of participation. Consequently, the study contributes to future research and provides insights that may support municipalities in further developing citizen involvement within sustainable urban development.