Strävan med detta examensarbete är att synliggöra likvärdighetsfrågor för elever med språkstörning och att specifikt lyfta fram hur lärare resonerar kring likvärdig bedömning. Studien avser även att bidra med insikt i hur specialpedagogiskt stöd kan utformas i bedömningsprocessen.

I studien används ett socialkonstruktivistiskt perspektiv för att analysera hur lärares uppfattningar om bedömning och språkstörning formas i kollegiala och institutionella sammanhang. Det sociokulturella perspektivet belyser hur dessa uppfattningar speglar synen på elevers lärande, särskilt vad gäller språkets betydelse, stöd och möjligheter att visa kunskap. Studien har en kvalitativ ansats med en abduktiv och iterativ design och bygger på halvstrukturerade intervjuer med åtta lärare verksamma i teoretiska ämnen, från två skolor i olika kommuner.

Bedömning av elever med språkstörning är ett område som är angeläget att prioritera eftersom bedömning korrelerar starkt med psykisk hälsa. Studien visar att lärare i stor utsträckning saknar organisatoriska förutsättningar att praktisera likvärdig bedömning av elever med språkstörning, vilket bland annat innefattar bristande bedömningssamverkan med speciallärare. Lärare efterfrågar stöd kring såväl planering, genomförande som analys, med fokus på anpassningar i bedömningssituationer. Enbart sporadiskt stöd från speciallärare riskerar att minska dennes legitimitet. Vidare visar resultatet att det finns en osäkerhet kring på vilket sätt det är möjligt att anpassa bedömning utan att validiteten påverkas. Detta grundar sig dels i den komplexa frågeställningen om var gränsen mellan språk och ämneskunskaper går och dels i lärares varierade kunskap om språkstörning.

Resultatet pekar samtidigt på behovet av en bredare syn på bedömning där giltigt underlag och informella bedömningssituationer ges ökad legitimitet. Specialläraren kan därtill spela en viktig roll i att öka kunskapen om språkstörning och vad det kan innebära för bedömningsförfarandet, framför allt i samspelet mellan språk och kunskap. På en organisatorisk nivå saknas i många fall systematiskt arbete kring bedömningskompetens rörande elever med språkstörning. Här kan specialläraren fylla ett glapp genom att problematisera och synliggöra bedömningsdilemman i kollegiet.