Syftet med denna studie är att undersöka hur transporteffektivitet diskursivt konstrueras i Trafikverkets policydokument, specifikt i de nationella planerna för transportinfrastrukturen. Teoretiskt utgår uppsatsen från att alla policydokument implicit eller explicit innehåller beskrivningar av någonting som upplevs ”problematiskt” och som behöver åtgärdas. Uppfattningar kring vad som ska bli mer transporteffektivitet tolkas därför som en del av en bredare problemrepresentation kring vad som anses vara utmaningar eller brister i det samtida transportsystemet. Med utgångspunkt i Bacchis diskursanalytiska WPR-ramverk riktas fokus mot hur problem och lösningar presenteras i policydokument, vilka bakomliggande antaganden som kommer till uttryck, vilka faktorer som blir oproblematiserade, om det finns andra tänkbara sätt att formulera problemet, samt vilka effekter problemrepresentationen medför. 

Resultatet visar att transporteffektivitet främst förstås som ett tekniskt optimeringsproblem, där lösningar formuleras inom ramen för ett transportsystem som är fortsatt präglad av hög mobilitet, teknikoptimism och ekonomisk tillväxt. Alternativa perspektiv, såsom minskad transportsefterfrågan, andra mätmetoder eller sociala dimensioner av mobilitet ges begränsat utrymme. Uppsatsen visar därmed hur diskursiva ramar kring vad som anses vara transporteffektivt och inte påverkar vilka åtgärder som framstår som möjliga och legitima i den nationella transportplaneringen.