Sociala investeringar lanserades som ett sätt att göra välfärden mer förebyggande, rationell och långsiktigt hållbar. Genom mätbarhet, utvärdering och ekonomiska kalkyler skulle satsningar på människor legitimeras som god politik och god ekonomi. I denna artikel analyseras hur idén om sociala investeringar fick fäste i svenska kommuner–och hur samma logik som bar reformen framåt också bidrog till dess gradvisa och tysta avveckling.