Denna rapport studerar hur bostadsbolag förstår nedskräpningsproblematiken i så kallade utsatta bostadsområden, vilka insatser de organiserar för att råda bot på nedskräpning och vilka konsekvenser detta arbete kan få. Studien tar hänsyn till den komplexa kontexten av områdesinsatser i utsatta områden, områdesstigma och stigma kopplat till smuts i den historiska kontexten av miljonprogrammet. Studien bygger på intervjuer med representanter från bostadsbolag och andra organisationer samt en dokumentanalys. 

Rapporten presenterar fyra analysteman. Det första är att nedskräpningsproblemen ofta förklaras med bristande normer kring sophantering bland de boende, där särskilt insatser riktas mot att förändra individers beteenden. Många bostadsbolag vill också stärka den kollektiva förmågan och engagemanget hos hyresgästerna, samtidigt som det finns en farhåga att för stort fokus på individen riskerar att osynliggöra mer strukturella orsaker bakom problemen. Det andra analystemat är att nedskräpning utgör ett företagsproblem för många bostadsbolag. Nedskräpning innebär höga kostnader för bolagen, leder till en dålig arbetsmiljö för personalen och påverkar områdets attraktivitet. Det tredje temat visar att nedskräpning ofta framställs som ett större problem i så kallade utsatta områden än i andra delar av staden. Dock kan representationen av utsatta områden som särskilt nedskräpade bidra till vidare stigmatisering och cementera negativa föreställningar kring både platser och människor som bor där. Det sista analystemat belyser hur många bostadsbolag kopplar sitt arbete mot nedskräpning till trygghetsfrågor. Flera bostadsbolag ser sina insatser mot nedskräpning som en del av större trygghetsinsatser — ofta med inspiration av broken windows teorin — och flera bolag har börjat använda eller vill använda övervakning för att komma itu med nedskräpningen. 

I rapportens slutdiskussion rekommenderas att insatser mot nedskräpning kombineras med ökat boendeinflytande, att strukturella orsaker analyseras tydligare och att kommunikationen kring insatserna utformas på ett sätt som inte förstärker befintlig stigmatisering. Det lyfts slutligen att vissa problem ligger bortom bostadsbolagens rådighet och att möjligen andra aktörer kan arbeta mer effektivt med dessa problem.