Skolan är den plats där barn i Sverige löper störst risk att utsättas för rasism och där de oftast möter rasism för första gången. Trots detta är forskning som utgår från barns perspektiv på rasistisk utsatthet begränsad. 

Utsatthet för rasism är nära kopplad till exkludering från normativ svenskhet – en strukturellt privilegierad och rasifierad subjektsposition. Presentationen syftar till att utforska hur högstadieelever beskriver sina erfarenheter av rasism i skolan, hur dessa erfarenheter varierar beroende på deras subjektspositioner inom den svenska rasregimen, samt hur deras berättelser förändras över tid vilket visat sig genom upprepade gruppintervjuer.

Med utgångspunkt i teoretiska ramverk om normativ svenskhet, där svenskhet förstås som en rasifierad och kontextberoende position, presenteras analyser av upprepade intervjuer med 17 högstadieelever. Variationen i elevernas berättelser utforskas i relation till deras positioner som antingen ”obestridliga” eller ”tillfälliga svenskar”. Vidare utforskas positionen ”obestridlig svensk” som en implicerad subjektsposition – en position som bidrar till och drar nytta av dominerande regimer utan att själv nödvändigtvis vara upphovsperson eller den som kontrollerar dem. Utöver upplevelser av utsatthet belyses hur elevernas vardagliga interaktioner i skolan kan bidra till att upprätthålla rasistiska maktstrukturer.

De initiala analyserna visar på betydande variation i erfarenheterna av rasism, där graden av utsatthet visade sig vara sammankopplad med i vilken utsträckning eleverna passerade som svenskar. Detta passerande underlättades av vithet samt av en medel- eller överklassposition. Vidare tenderade de intervjuade eleverna, som mestadels var tjejer, att attribuera öppna och direkta former av rasism, såsom rasistiska glåpord, till ”killarna”. Samtidigt använde vissa av de intervjuade själva rasistiska förklaringsmodeller för att beskriva en upplevd ökning av kriminalitet och otrygghet.

Eleverna beskrev också hur skolan tenderade att tillämpa strängare disciplinära åtgärder mot elever som inte betraktades som svenskar. Några av dem berättade om hur skolpersonal underlät att ingripa vid rasistiska incidenter och hur våldsamhet kunde projiceras på de utsatta eleverna och deras familjer samtidigt som rasism inte erkändes som faktor i det inträffade.

Analyserna tyder vidare på att de upprepade intervjutillfällena bidrog till elevernas metareflektioner kring erfarenheter av rasism. Samtalen validerade deras upplevelser som betydelsefulla, möjliggjorde berättelser bortom det redan sagda samt öppnade upp för fler tillhörigheter genom att utmana normativa kategoriseringar mellan ”invandrare” och ”svenskar”.

Presentationen kommer att bidra till konferensen genom att visa vikten av intersektionella analyser för att fördjupa förståelsen av barns utsatthet för rasism i skolan, utforska barns implicerade subjektspositioner och belysa potentialen i att initiera samtal om rasism med elever i skolan.