Mot bakgrund av klimatförändringar och transportsektorns stora klimatpåverkan har många städer börjat arbeta aktivt för att minska biltrafiken och främja hållbara färdmedel. Denna uppsats undersöker hur Helsingborgs stad har arbetat för att främja cykling och samtidigt begränsa biltrafikens dominans. Studien bygger på en kvalitativ fallstudie med metodtriangulering i form av dokumentanalys, semistrukturerade intervjuer och cykelvägsanalys. Det teoretiska ramverket kombinerar ett transportpolitiskt perspektiv, ett beteendepsykologiskt perspektiv och ett infrastrukturorienterat perspektiv.

Resultaten visar att Helsingborgs stad har genomfört en rad insatser för att främja cykling, inklusive utbyggnad och förbättring av cykelinfrastruktur, införande av mobilitetsnorm samt beteendepåverkande åtgärder som bland annat testcyklistprojekt. Kommunens strategier präglas av ett tydligt fokus på att göra cykling till ett attraktivt vardagsalternativ genom att kombinera fysiska investeringar med kommunikativa insatser. Satsningarna motiveras i kommunens styrdokument framför allt med hänvisning till klimatmål, stadsbyggnadseffektivitet och folkhälsa, medan kommunikationen till invånarna i högre grad betonar teman som bekvämlighet, frihet och livskvalitet. Det skapar en dubbel argumentationsstruktur där visionära policyformuleringar anpassas till målgruppens vardagliga erfarenheter. Samtidigt identifieras brister i uppföljningssystem, måluppfyllelse samt svårigheter att nå grupper som i dag sällan cyklar. Slutsatsen är att Helsingborg har etablerat en ambitiös och sammanhållen strategi för att främja cykling, men att arbetet skulle kunna utvecklas ytterligare genom en mer balanserad kombination av åtgärder och ett tydligare fokus på inkluderande planering. Studien bidrar med en fördjupad förståelse för hur kommunala strategier för cykelfrämjande kan kombineras med beteendepåverkande insatser för att öka cyklingen i en mellanstor svensk stad.