Denna avhandling i idrottsvetenskap utforskar hur fysisk aktivitet på recept (FaR) används som hälsofrämjande metod för barn i skolmiljö – en kontext där metoden hittills studerats i begränsad utsträckning. Mot bakgrund av att många barn rör sig för lite och inte når rekommenderade nivåer av fysisk aktivitet, har skolan pekats ut som en viktig arena för hälsofrämjande insatser. Samtidigt är det oklart hur en medicinsk metod som FaR fungerar i skolans pedagogiska vardag. 

Med hjälp av kvalitativa metoder och utifrån barns, vårdnadshavares och skolpersonals perspektiv studeras hur FaR förstås, organiseras och tas emot i skolans komplexa miljö. 

Resultaten visar att FaR kan fungera som en dörröppnare till fysisk aktivitet, särskilt för barn som annars riskerar att hamna utanför rörelseaktiviteter. Samtidigt framträder spänningsfält mellan medicinska och pedagogiska logiker, mellan individanpassning och ansvarsförskjutning samt mellan stöd och risk för stigmatisering. För barnen är det inte receptet i sig som är avgörande, utan aktivitetens innehåll, relationer och känslan av sammanhang. 

Avhandlingen bidrar med ny kunskap om hur skolbaserade hälsoinsatser kan utformas mer jämlikt, barncentrerat och långsiktigt hållbart. Genom att förena medicinska, sociologiska och pedagogiska perspektiv lyfts behovet av att utveckla mer rättighetsbaserade och barnsensitiva former av hälsofrämjande arbete.

This dissertation in sports science explores how Physical Activity on Prescription (PAP) is used as a health-promoting method for children in the school setting – a context in which the method has so far been studied to a limited extent. Given that many children are insufficiently physically active and do not meet the recommended levels of physical activity, schools have been identified as an important arena for health-promoting interventions. At the same time, it remains unclear how a medical method like PAP functions within the pedagogical everyday life of schools.

Using qualitative methods and drawing on the perspectives of children, guardians, and school staff, the study examines how PAP is understood, organized, and received in the complex school environment.

The results show that PAP can function as a door-opener to physical activity, particularly for children who might otherwise be excluded from organised physical activity. At the same time, tensions emerge between medical and pedagogical logics, between individual adaptation and shifting of responsibility, and between support and the risk of stigmatization. For children, it is not the prescription itself that is decisive, but the content of the activity, the relationships and the sense of context.

The thesis contributes new knowledge about how school-based health interventions can be designed to be more equitable, child-centered, and sustainable in the long term. By integrating medical, sociological, and pedagogical perspectives, the study highlights the need to develop more rights-based and child-sensitive approaches to health promotion.