I takt med att världens befolkning blir allt äldre ökar antalet ensamma äldre. Ensamhet beskrivs som ett folkhälsoproblem med omfattande konsekvenser vad gäller individens fysiska och psykiska hälsa. Äldre, (+ 60 år enligt WHO) är en grupp som löper större risk för ensamhet. Studiens syfte är att undersöka riskfaktorer bakom ensamhet bland äldre med målsättningen att identifiera effektiva interventioner för att minska ensamheten på individ, grupp och samhällsnivå. Studien är en systematisk litteraturöversikt med 15 vetenskapliga peer-reviewed artiklar. Artiklarna har analyserats med en tematisk analys. Resultatet visar att betydande riskfaktorer bakom ensamhet var förlust av partner, brist på meningsfulla relationer, fysiska begränsningar samt låg socioekonomisk status. Digitala hjälpmedel visade sig både ha en medverkande och motverkande effekt på ensamheten beroende på användning. Digital handledning och kompetens var avgörande och brister ledde till exkludering vilket kan kopplas till ålderism. Studiecirklar, öppna verksamheter och volontärprogram har visat sig vara effektiva för att motverka ensamhet. På samhällsnivå lyfts vikten av tillgång till transport, mötesplatser samt samordnade insatser mellan olika aktörer. Ensamhet bland äldre är ett komplext fenomen som förutsätter individuella insatser snarare än att se äldre som en homogen grupp. Meningsfulla aktiviteter, tillgängliga mötesplatser och digitalt stöd spelar en central roll på grupp och samhällsnivå. Ensamhet bör även förstås ur ett subjektivt och intersektionellt perspektiv, där kön, etnicitet och livssituation formar upplevelsen. Socialt kapital, känsla av sammanhang (KASAM) och aktivitetsteori är centrala begrepp för att förstå varför vissa interventioner har stor positiv effekt. Socialt arbete har en central roll i att identifiera riskgrupper, utforma behovsanpassade insatser och främja social inkludering bland äldre.

As the global population continues to age, the number of lonely older adults is increasing. Loneliness is described as a public health issue with significant consequences for individuals’ physical and mental health. Older adults (60+ years according to WHO) are at greater risk of experiencing loneliness. The purpose of this study is to examine the risk factors behind loneliness among older adults and to identify effective interventions at the individual, group, and societal levels. This study is a systematic literature review of 15 peer-reviewed scientific articles, analyzed using thematic analysis. The results show that key risk factors for loneliness include loss of a partner, lack of meaningful relationships, physical limitations, and low socioeconomic status. Digital tools were found to both contribute to and alleviate loneliness depending on how they were used. Digital guidance and competence were crucial, lack thereof led to exclusion, which can be linked to ageism. Study circles, open community programs, and volunteer initiatives have proven effective in combating loneliness. At the societal level, access to transportation, meeting places, and coordinated efforts between various actors are emphasized as important. Loneliness among older adults is a complex phenomenon that requires individualized interventions rather than viewing older people as a homogeneous group. Meaningful activities, accessible meeting places, and digital support play a central role at the group and societal levels. Loneliness should also be understood from a subjective and intersectional perspective, where gender, ethnicity, and life situation shape the experience. Social capital, sense of coherence (SOC), and activity theory are key concepts for understanding why certain interventions have a strong positive effect. Social work plays a crucial role in identifying risk groups, designing tailored interventions, and promoting social inclusion among older adults.