Syftet med föreliggande examensarbete är att undersöka hur matematiklärare som arbetar utifrån den didaktiska modellen flippat klassrum inom högstadiet respektive gymnasiet uppfattar modellen. För att identifiera kvalitativt skilda beskrivningar av lärares erfarenheter av denna modell använde jag mig av kvalitativ forskningsmetod med en fenomenografiskt inspirerad ansats. Fem matematiklärare med erfarenhet av att undervisa med flippat klassrum på högstadium respektive gymnasium intervjuades, och deras svar analyserades med en av fenomenografi inspirerad analysmetod. Detta resulterade i en beskrivning av lärarnas arbetssätt, och fem beskrivningskategorier - fem olika sätt att beskriva lärarerfarenheten av modellen flippat klassrum. Det framkom att flippat klassrum enligt de intervjuade lärarna kan bidra till mer variation i undervisningen. Vidare kan modellen främja matematiska samtal och kommunikation mellan elever och lärare, samt bidra med mer tid till enskilt elevstöd från läraren. Slutligen uppgav lärarna att flippat klassrum ofta ökar elevinflytandet över undervisningens innehåll. En förutsättning lärarna angav för att uppnå ovan nämnda fördelar var att de lyckades ”få med eleverna på tåget” så att de verkligen tittade på de videoföreläsningar de får i läxa, något som de intervjuade lärarna uppgav som en utmaning med att använda flippat klassrum. Även om många elever snart brukar upptäcka fördelar med undervisningsmodellen, så ansåg informanterna att det ofta krävs att de påminner eleverna att se videoläxan för att en acceptabelt stor andel av eleverna faktiskt ska göra detta, i alla fall innan man hunnit etablera en vana och en kultur av flippat klassrum.