Syftet med vår undersökning är att se till hur pedagoger resonerar kring och definierar läs-och skrivsvårigheter samt begreppet integrering för att därigenom se till de didaktiska val som pedagogerna gör vid litteraturundervisningen för elever med läs- och skrivsvårigheter. Metoden vi valt för att undersöka om och i så fall hur lärare anpassar och fokuserar litteraturundervisningen är kvalitativa intervjuer. Två av våra informanter är lärare i svenska, en är specialpedagog och en är speciallärare. Resultatet visade att företeelsen läs- och skrivsvårigheter och integreringsbegreppet tolkas på skilda vis beroende på lärarens egna erfarenheter, övertygelser och subjektiva tolkningar. Resonemangen kring läs- och skrivsvårigheter samt integrering kom att utgöra en fingervisning för vilka didaktiska val pedagogerna gjorde i sin undervisning och hur den egna organisationen var utformad. Undersökningens två lärare i svenska visade tydligare fokus på elevens reella problematik och de mest gynnsamma arbetsmetoder som följer därav, när pedagogerna med specialpedagogisk inriktning tenderade att resonera om att elevens läs- och skrivsvårigheter tycks vara något eleven besitter och därmed behöver arbeta mycket med och förbättra genom färdighetsträning. Vidare visade undersökningen att hjälpmedel, så som dator och talböcker, används som kompensatoriska inslag i undervisningen. Utifrån intervjuerna tycker vi oss se tendenser på att pedagogerna ser till användandet av hjälpmedel på två skilda vis – ett allmänt hjälpmedel i skolundervisningens alla ämnen och/eller som ett hjälpmedel för mer specifika moment där elevens läs- och skrivsvårigheter behöver kompenseras. Vi tycker oss ha sett tendenser på att informanterna kan kategoriseras i två grupper vad det gäller deras syn på och förhållningssätt till elever med läs- och skrivsvårigheter. Kategoriseringen överensstämmer med pedagogernas olika yrkesinriktningar, undervisande lärare i svenska samt pedagoger med ett specialpedagogiskt perspektiv.