När vi har arbetat i olika förskolor så har vi erfarit vid flertalet gånger att förskollärare ibland inte inkluderar flerspråkiga barn i förskolan på samma vis som med ett svenskt barn. Detta problem har gett oss funderingar och tankar om varför det är på det viset. Studiens syfte är att undersöka hur förskollärare uppfattar flerspråkiga barn/flerspråkighet i barngruppen. Våra frågeställningar är: Hur resonerar förskollärare om flerspråkiga barn? Och Hur kopplar förskollärare ihop barns språk med sociala inkludering? Detta har vi gjort genom att analysera hur förskollärare berättar om flerspråkighet. Vi har utgått från det narrativa perspektivet som kan förklaras som en teori om berättande som social handling, den postkoloniala teorin har vi valt att använda oss av med fokus på begreppen rasifiering, makt och kategorisering. Fem semistrukturerade intervjuer genomfördes med förskollärare av den anledningen för att få en ökad förståelse i deras berättelser. Intervjuerna transkriberades och teman genererades genom våra teoretiska analysverktyg. Förskollärarnas berättelser resulterar till att uppfattningen om flerspråkighet är olika beroende på förskollärarnas bakgrund erfarenheter och minnen. Genomgången av intervjuerna visade att rasifierade strukturer och maktrelationer påverkar flerspråkiga barns sociala inkludering i förskolan. Ambitionen med denna uppsatsen har varit att skapa en ökad medvetenhet och reflektionsförmåga kring rasifiering hos förskollärare men också en ökad förståelse för oss själva. De utgångspunkter vår studie föreslår förmår vi att med en fortsatt forskning som kan nå ännu djupare om hur rasism påverkar förskollärare och en insikt i hur detta styr de språkhierkier som uppstår i förskolan.