Detta examensarbete syftar till att undersöka hur nivågruppering används i grundskolans lägre årskurser, det vill säga från förskoleklassen upp till årskurs tre, samt att synliggöra hur denna differentieringsmetod kan utformas för att möta de elever som lätt når målen med matematikundervisningen. En kvalitativ undersökning i form av intervju har genomförts med fyra lärare verksamma i förskoleklassen till årskurs tre, för att undersöka deras erfarenheter och uppfattningar kring nivågruppering och differentieringsmetodens möjligheter för de elever som lätt når målen med matematikundervisningen. Resultatet har sammanställts och analyserats med utgångspunkt i det sociokulturella perspektivet på lärande och dess antagande om att appropriering av kunskaper sker genom scaffolding i den närmaste proximala utvecklingszonen. Studien visar att nivågrupperingens positiva konsekvenser för elever som lätt når målen med undervisningen ofta hamnar i skymundan för de eventuella negativa konsekvenser som den innebär för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen, detta trots att intervjuerna utgått från den förstnämnda gruppen. Sammanfattningsvis ser lärarna en större möjlighet att stimulera och utmana varje enskild elev samt en mindre elevvariation som främsta anledning att nivågruppera eleverna. Uppdelningen görs genomgående inom klassens ram och den stora påverkansfaktorn på huruvida nivågrupperingen leder till positiva eller negativa konsekvenser för de elever som lätt når målen tycks vara lärarstöd. Då detta stöd finns är lärarnas erfarenhet av nivågruppering enbart positiv för de elever som lätt når målen med matematikundervisningen vilket visat sig genom bl.a. ett större matematikintresse hos dessa elever.