I denna uppsats undersöks hur två läroböcker i tyska för högstadiet skolår 7-9 utformat ett grammatiskt moment – verbböjningen. Analysen baseras på språkdidaktiska teorier. I analysen undersöks om upplägget i böckerna är didaktiskt motiverat och vilka didaktiska teorier som ligger bakom upplägget. Vidare undersöks om arbetsuppgifterna är inbäddade i ett kommunikativt sammanhang eller om de är isolerade samt vilken grad av styrning arbetsuppgifterna har. Därtill undersöks hur ordningsföljden är vid inlärningen av verben. Det finns olika teorier och metoder om grammatikinlärning, två av de viktigaste är den deduktiva kontra den induktiva metoden. En annan beskriver hur man uppfattar och arbetar med grammatiken, som produkt eller som process. När det gäller grammatikkunskap skiljer man på den deklarativa kunskapen och den procedurala. Analysresultatet visar en obalans mellan de båda läroböckerna, där det ena läromedlet ligger mer i framkant med dagens språkdidaktiska forskning än det andra.