Syftet med studien är att undersöka hur utredare vid könstillhörighetsutredningsenheter i Sverige resonerar kring bedömningskriterier för diagnos och behandling av transsexualism. Tidigare forskning på området antyder att transpersoner utesluts från behandling på grund av ett heteronormativt förhållningssätt i lagen och hur den tolkas. Denna forskning baserar sig inte på empiriska studier där utredarna fått beskriva sin praktiska tillämpning av lagen, utan på teorier som sedan applicerats på könstillhörighetsutredningen. Vår studie grundar sig på kvalitativa intervjuer och materialet har analyserats genom socialkonstruktivistiska begrepp, vilka jämförts med de riktlinjer utredarna har att förhålla sig till. Vårt tolkningsresultat stämmer till stor del överrens med tidigare genusforskning på området, men vi har också kommit fram till att det inte finns några entydiga svar på vilka krav och förväntningar som ställs på transpersonens kön och genus under utredningen. Det framgår att utredarna gör en helhetsbedömning där de väger olika kriterier mot varandra, där vissa kriterier ibland får väga tyngre än andra. Vi hävdar att utredarna framstår som öppna och toleranta för variationer av kön och könsuttryck, så länge transpersonen rör sig inom utredarens förståelse för vad ett begripligt könsuttryck och genus är. Detta varierar betydligt mellan de olika utredarna. Vi har kommit fram till att det finns en stor tolkningsflexibilitet inbyggd i utredningen som ger utrymme för dessa variationer.

The aim of this study is to examine how assessors in gender assessment units in Sweden think about assessment criteria for the diagnosis and treatment of transsexuals. Previous studies in the area imply that transgender individuals are excluded and left without health care due to a heteronormative perspective, found both in the interpretation and the implementation of the law. Previous research has not been based on empirical studies where the assessors have been interviewed in order to ascertain how they implement the law. Rather, previous research has been founded solely on theory, which has then been applied to the gender assessment. Our study is based on qualitative interviews. The empirical material has been analyzed using social constructive concepts, and has been compared to the guidelines under which the assessors operate. Our result confirms much of the previous research in the area, but we have also found that there are no clear answers with regards to expectations and requirements placed on the transgender individual’s sex and gender during the gender assessment. Our research demonstrates that the assessors make an overall assessment; weighing various criteria against each other, and that at times certain criteria are given more emphasis. The reasoning guiding this process is at times apparently contradictory. We argue that the assessors are open and tolerant with regards to variations of sex and gender expressions, as long as the transgender individuals remain within the individual assessors understanding of what sex and gender is. We conclude that as this understanding varies from one assessor to another, there is much room for flexibility in the interpretations.