Bakgrund: BVC-sjuksköterskor har en anmälningsskyldighet vid misstanke om att barn far illa. Barn som far illa är ett globalt problem och BVC-instanser har möjlighet att tidigt upptäcka utsatta barn. Trots det finns det barn som far illa som inte upptäcks, vilket kan resultera i långsiktiga konsekvenser för barnet. Syfte: Syftet med studien var att belysa BVC-sjuksköterskors erfarenheter av att möta och handlägga situationer där barn misstänks fara illa. Metod: En kvalitativ studie med elva semistrukturerade enskilda intervjuer. Analysen av empirin genomfördes utifrån en tematisk innehållsanalys. Resultat: BVC-sjuksköterskornas erfarenhet av barn som far illa visade att omsorgssvikt var mest förekommande, men bidrog ofta till en osäkerhet. Osäkerheten hanterades oftast med hjälp av kollegor. Mötet och handläggningen av barn som misstänks fara illa upplevde BVC-sjuksköterskorna som påfrestande. Oavsett vilka känslor som upplevdes fanns en vilja att vara professionell i mötet med familjen. Konklusion: Erfarenheterna visade en variation av känslor, kunskap och rutiner kring barn som far illa. Vilka erfarenheter BVC-sjuksköterskorna hade av barn som far illa påverkade sannolikt både hur mötet med familjen upplevdes och handläggningen av mötet.

Background: Child healthcare nurses are aware of their legal responsibility to report suspected child maltreatment. Child maltreatment is a global problem and child healthcare nurses have an opportunity to early identify families and children in need of support. Child maltreatment is not always detected, which can lead to long-term consequences for the child. Aim: The aim of the study was to explore child healthcare nurses’ experiences of meeting and handling situations where child maltreatment was suspected. Method: A qualitative study including eleven semi-structured interviews. A thematic content analysis was used for analysing the data. Results: Child healthcare nurses’ experiences of child maltreatment show that neglect was most frequent. Neglect contributed to an uncertainty, which was managed with help from colleagues. Meeting and handling situations when child maltreatment was suspected was perceived as difficult for the child healthcare nurses. Despite what feelings was experienced, the child healthcare nurses always wanted to stay professional when meeting with the family. Conclusion: The experiences show a variation in feelings, knowledge and routines about child maltreatment. What experiences the child healthcare nurses had of child maltreatment, probably affected both how the meeting with the family was experienced and how the situation was handled.