Uppsatsen är en kritisk granskning av de svenska miljökvalitetsmålen, med utgångspunkt i brukstextanalys och diskursanalys. Syftet är att undersöka och resonera kring diskursordningen i målen och därigenom granska meningsskapande samt vem som är den tänkta läsaren. Materialet består av miljökvalitetsmålen så som de är formulerade i propositionerna 1997/98:145 Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart Sverige (mål nummer ett till sex, åtta till elva samt fjorton och femton), 2004/05:150 Svenska miljömål – ett gemensamt uppdrag (mål nummer sexton) samt 2009/10:155 Svenska miljömål – för ett effektivare miljöarbete (mål nummer sju, tolv och tretton). Min analys visar att diskursordningen är motstridig men fogas ihop med hjälp av begreppet ”hållbar”. Det bringar en ytlig ordning mellan de olika diskurserna, som slutligen kulminerar i en teknikinriktad miljöpolitik.

This essay is a critical review of the Swedish environmental quality objectives, based in utility text analysis and discourse analysis. The aim is to investigate and reason about the discursive order in the objectives and, through that review, sense making and the supposed reader. The material consists of the environmental quality objectives as they are formulated in the propositions 1997/98:145 Swedish Environmental Objectives. Environmental policy for a sustainable Sweden (objective number one to six, eight to eleven, fourteen and fifteen), 2004/05:150 Swedish Environmental Objectives – a Mission in Common (objective number sixteen) and 2009/10:155 Swedish Environmental Objectives – for a More Efficient Environmental Work (objective number seven, twelve and thirteen). My analysis shows that the discursive order is contradictive but framed together by the word “sustainable”. “Sustainable” is a floating signifier but serves in the objectives as an ethical standpoint (anthropocentric utilitarianism). That brings a shallow order between the different discourses, which in the end culminates in a technology-oriented environmental policy.