Syftet med uppsatsen är att utröna huruvida Förenta Nationerna (FN) och säkerhetsrådet utifrån idag rådande förhållanden kan förhindra folkmord. Uppsatsens teoretiska ramverk baseras främst på Mary Kaldors teorier om ”nya krig” och på Helen Feins teori om hur ett folkmord kan förhindras. Det Kaldor baserar sin teori på är en förändring av krigsföringen, en förändring som till stora delar sammanfaller med globaliseringens utveckling de senaste 20 åren. Feins teori säger att det finns två vägar för att förhindra ett folkmord, den primära och sekundära preventionen, vilka båda redogörs för i uppsatsen. Dessutom finns ett teoretiskt kapitel som teoretiserar begreppet folkmord med utgångspunkt i FN:s Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord från 1948. Uppsatsens teoretiska ramverk knyter an till syftet dels genom en redogörelse för hur FN-systemet fungerar och ser ut och dels genom två fallstudier av de båda folkmorden i Rwanda och Bosnien-Hercegovina. Båda folkmorden är bekräftade av det internationella samfundet och av de båda tribunaler som upprättats i efterhand, således är de lämpliga att studera. Uppsatsens slutsats är att det idag inte finns några formella hinder för att förhindra folkmord, dock behövs det förändringar i säkerhetsrådet för att så ska ske i verkligheten.

The purpose of this essay is to examine however the United Nation and the Security Council are able to prevent genocide in the world we have today. The theoretical framework of the essay is foremost based on Mary Kaldor’s theory about “new wars” and on Helen Feins’ theory on how to prevent genocide. Kaldor bases her theory on a change of warfare, a change which is related to the development of the globalization during the resent 20 years. The theory presented by Fein says that there are two ways to prevent genocide, the primary and the secondary prevention, both described in the essay. Furthermore the essay contains a theoretical chapter which discusses the conception genocide using the UN Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide from 1948 as a starting point. The theoretical framework is linked to the purpose of the essay by a description of the structure of the UN-system and by case studies of the genocides in Rwanda and Bosnia-Herzegovina. Though both these genocides are confirmed by the international society and by the tribunals established after crimes took place they are suitable to study. The conclusion of the essay is that there are no formal obstacles to prevent genocide today, though some changes must take place in the Security Council for so to happen in practice and not just in theory.