Syfte: Att utvärdera reliabiliteten för bedömning av infraposition av implantatförankrade incisiver i överkäken för två tidigare beskrivna metoder och en ny metod. Material och metod: I studien ingick 11 implantatstödda singelkronor i överkäkens framtandsområde från 10 patienter. Studiematerialet omfattade studiemodeller, intraorala kliniska fotografier periapikala röntgenbilder från baseline och uppföljning. En radiologisk metod, ett estetiskt index och en ny metod som använde kliniska fotografier och studiemodeller, användes för att utvärdera infraposition. Sex observatörer, en oral radiolog, en parodontolog/protetiker och fyra tandläkarstudenter utförde bedömningar med samtliga metoder vid två tillfällen. Inter- och intraobservatörs-överensstämmelsen analyserades med hjälp av Cohen’s kappa, viktat kappa, IRR och ICC. Resultat: Högst intra-observatörsöverensstämmelse erhölls då nya metoden användes (ICCmin-max 0,760-0,910) och lägst med radiologiska metoden (ICCmin-max 0,073-0,830). Inter-observatörsöverensstämmelsen var högst då den den nya metoden användes (ICC 0,67) och lägst avseende estetiskt index (viktat kappa 0,234). Utifrån vårt resultat hade specialisterna högre överensstämmelse med varandra jämfört med studenterna för den radiologiska metoden medan studenterna hade högre överensstämmelse med det estetiska indexet. För den nya metoden var jämförelse mellan observatörsgrupperna ej möjlig pga att data saknades. Slutsats: Vårt resultat indikerar att de tidigare beskrivna metoderna har låg reliabilitet, framförallt mellan observatörerna. Dock visar den nya metoden hög reproducerbarhet och därmed är reliabiliteten mycket god. Därför kan nya metoden passa för att mäta graden av infraposition hos implantatförankrade maxillära incisiver. Huruvida uppmätt infraposition är sannolik kan inte säkerställas med mindre än att en referensmetod finns att tillgå.

Aim: To evaluate reliability of two previously described methods and one newly developed method in assessment of infraposition of implant supported maxillary incisors. Material and method: A retrospective material consisting of periapical radiographs, study casts and intraoral photographs from baseline and follow-up from 10 patients with 11 implant-supported crowns in maxillary incisor position, was used. Six raters: one oral radiologist, one prosthodontist/periodontist and four dental students, independently assessed infraposition with three methods (radiographic method, aesthetic index and a new method based on clinical photographs and study casts). Reevaluation was performed after at least two weeks. Inter-and intrarater agreement was calculated with Cohen’s kappa, weighted kappa, IRR and ICC. Results: The highest intrarater agreement was achieved using the new method (ICCmin-max 0.760-0.910) and the least with the radiographic method (ICCmin-max 0.073-0.830). Highest interrater agreement was achieved using the new method (ICC 0.67) and the least with the aesthetic index (weighted kappa 0.234). According to our findings specialists had higher agreement than students in the radiographic method whereas students had higher agreement in the aesthetic index. In the new method this comparison was not possible due to missing data. Conclusions: Our findings indicate a low reliability for the two previously described methods. However, assessments with the new method are reproducible which imply a very good reliability. Therefore the new method may be suitable for evaluating infraposition of implant supported maxillary incisors. Whether observed infraposition is close to the truth cannot be evaluated until a reference method has been proposed.