I denna artikel står kampen om hur man skall läsa litteratur i centrum. Närmare bestämt är det ett mycket specifikt, och negativt kodat, sätt att läsa som fokuseras: att läsa konsumerande. Att läsa konsumerande har beskrivits på många sätt under moderniteten, inte sällan med tydliga genusmässiga konnotationer (Felski 1995, Larsson 1989, Littau 2006, Persson 2012, Radway 1986): uppslukande, inlevelsefullt, naivt, snabbt, frossande, identifikatoriskt, eskapistiskt osv. Gemensamt för dessa attribueringar är att läsningen just ses som konsumerande: litteraturen slukas glupskt och okritiskt. Ofta har denna läsart utpekats som fysiskt, psykiskt, etiskt och/eller estetiskt skadlig. I sin mest extrema form likställs denna läsart med ätande. Hur kommer det sig att konsumerande läsning genomgående tycks uppfattas som något definitionsmässigt negativt? Vad står på spel i talet om den uppslukande läsningen? Vilka sätt att läsa förordas istället? Dessa frågor angrips teoretiskt, men också genom analyser av ett par skönlitterära exempel som tematiserar läsning i termer av ätande (bl.a. Elias Canettis Förbländningen och Stephen Kings Lida).