Kapitlet behandlar dels begreppet populism i relation till demokrati och dels hur ”populistiska” partier växer sig starkare. Populism kan ta sig uttryck i en frustration bland befolkningen över att samhällets kulturella eliter moraliserar över hur ”vanligt folk” lever sina liv eller att dess politiska eliter förbiser folkets önskemål. Populism kan också handla om främlingsfientlig politik. Men det behöver inte göra det. Till syvende och sist handlar det om vilket folk som mobiliseras mot vem. Sverigedemokraterna (SD) anklagas för att göra politik av främlingsfientliga stämningar. Partiet självt säger sig företräda mannen på gatan gentemot samhällets eliter. Måhända är det lätt att avfärda populism som känslomässigt utspel. Men det är viktigt att komma ihåg att också motståndare spelar på känslor i sitt avståndstagande mot denna retorik. Häri ligger populismens dubbla ansikte.