Artikeln syftar till att studera den tidiga antropologins vetenskapliga gränsbyggande utifrån dess retoriska former. Fokus ligger på andra hälften av 1800-talet, där den engelske antropologiprofessorn Sir Edward Burnett Tylor (1832–1917) får stå som representant för det antropologiska ämnets gränsbyggande. Det är tydligt att han i sina texter försöker rita upp olika gränser för att kunna fastställa det egna rummet, samtidigt som många av «de andra» vetenskaparna förpassas till att vara icke-vetenskapliga. Artikeln tar teoretiskt avstamp från sociologen Thomas F. Gieryns idéer att studera vetenskaplig fakta utifrån en kartografisk beskrivning (Gieryn 1999). Detta innebär att studera vetenskap som ett eget territorium, med egna specifika landmärken, avgränsat gentemot andra konkurrerande vetenskaper. Hur denna vetenskapskarta växer fram har, enligt Gieryn, en direkt koppling till hur olika kunskapsmakare ritar upp gränserna under en specifik historisk period. Frågan är: Hur gjorde Tylor för att etablera och avskilja den tidiga antropologin gentemot andra discipliner och institutioner? I slutsatsen blir det tydligt att Tylor använder sig av tre strategier (Distinktion, Harmoni och Integration) när han konstruerade den tidiga antropologins kulturella gränser. Denna historiska närläsning, menar jag, kan lära oss något om hur samhällvetare idag kan studera etableringen av nya tvärvetenskapliga discipliner på vetenskapskartan. På så vis förbinds slutligen artikelns huvudinnehåll till vår tids samhällsvetenskapliga förståelse av dagens alltmer ekonomiserade och politiserade vetenskapsidentitet.

The purpose of this article is to explicate the cultural boundaries present in the early history of anthropology through the study of its rhetorical forms. The theoretical framework utilized is the cartographically approach, which means studying scientific facts as boundaries on a cultural map. The study takes its departure from the late 19th century with a primary focus on Sir Edward Burnett TylorŽs (1832–1917) writings. After a close and critical reading of Tylor’s texts, certain conclusions are reached about his direct influence on the anthropological space on the cultural map. The findings suggest a more critical cartographical approach to the study of the rhetorical forms present in contemporary multi-disciplinary creation of cultural boundaries.