Neuropsykiatriska diagnoser är idag ett vanligt samhällsinslag. En av de diagnoser som ökat mest explosionsartat är diagnosen adhd. Syftet med föreliggande artikel är att erbjuda en alternativ och kompletterande förståelse till den neuropsykiatriska förklaringsmodell som annars dominerar forskningen om adhd. Metoden har varit att låta en person – i det här fallet Anders som är närmare 30 år – berätta om sitt liv och reflektera över bland annat den adhd-diagnos han har. Genom berättelsen blir det tydligt att Anders tankar och handlingar är intimt sammanvävda med olika händelsers kontextuella villkor, men att Anders trots ett missnöje med olika vardagliga situationer ändå tolkar sig själv som den felande länken till den upplevda problematiken. Andra perspektiv än sådana som passiviserar individen inför omständigheterna efterlyses.

Various neuropsychiatric disorders are a common feature of today. Not least the adhd diagnosis. The aim of the article is to provide an alternative model for understanding adhd which differ from the otherwise dominant neurobiological perspective. The method used was to let a person – Anders who is almost 30 years – tell about his life and his adhd diagnosis. Through the told story it becomes clear that Anders adhd, his thoughts and actions, are intimately interwoven with various contextual conditions. Though Anders accuses external causes for his failings, he still interprets himself as the one who is mentally impaired. The article calls for other ways to understand emotional and behavioral difficulties than perspectives that makes the individual passive to external circumstances.