Genom att ställa frågan om huruvida idrottsvetenskap är eller kan bli (samhälls-)vetenskapligt intressant syftar Bo Carlsson i den här essän till att diskutera idrottsvetenskapens karaktär, status, utveckling och dess inneboende problem – samt dess inneboende möjligheter. Via en genomgång av ämnesområdets utveckling, och dess relation till praktiken, diskuteras dess (bristande) hantering av bland annat normativitet, instrumentalism, kontextualism och relativism. Härigenom definieras ämnets samhällsvetenskapliga potential, och bland annat sportifieringsprocessen lanseras som ett möjligt bidrag till vår förståelse av vårt (post)moderna samhälle. Vidare granskas och presenteras några texter – varav några som tillkommit utanför den idrottsvetenskapliga disciplinen – som intressanta och framgångsrika exempel på denna utveckling av ämnets potential, bortom den mer eller mindre förblindande och förförande idrotten. Slutsatsen är att idrottsvetenskap har stora möjligheter att utvecklas som en intressant, relevant och givande samhällsvetenskap – om inte idrotten och dess praktik tillåts driva fram instrumentellt och normerande tunnelseende