Idag är det svårare än någonsin att frikoppla landskapet från det som kommit att kallas ”den globala bild- och teckenekonomin” (Lash och Urry, 1994); det världsomspännande ’mass-medierandet’ – förmedlandet av kulturella uttryck och utbytet av information. Ändå görs i daglig planeringspraxis ganska stora ansträngningar att med hjälp av landskapsbegreppet utveckla en immunitet mot dessa förändringar. I många policy- eller plandokument ses ’landskapet’ antingen som en överblickbar vy, ofta kopplat till ett bio-morfologiskt och/eller kulturhistoriskt skyddsvärde, eller som en regional intressesfär av agrikulturella, industriella eller rekreativa praktiker och bruksvärden. Oavsett vilket framstår det emellertid allt som oftast märkligt oberoende av en samtida medie-produktion. I det allmänna medvetandet däremot, är ’landskapet’ sedan länge också en mass-medierad företeelse. Även om det fortfarande ses som en allmän beteckning för ett geografiskt avgränsat ’natur-sceneri’ eller en ’hembygd’ (eventuellt uppdaterat till ’biotop’ respektive ’geografisk identitet’), uppfattas det lika ofta ur ett vidare kommunikations-, resande- eller flyktingperspektiv, vilket gör det på en gång både mera subjektivt och mera geo-politiskt laddat. Om land-skapet, som visuell auktoritet betraktat, tidigare har fungerat som en regional reglering av rumsliga spänningsförhållande, så är dess funktion i en globaliserad värld kanske snarare av-reglerande: Som -skap betraktat genererar det främst vad den amerikanske kulturantropologen Arjun Appadurai en ”imaginär ordning” (Appadurai, 1996), som på många sätt kreativt de-territorialiserar eller löser upp tidigare rumsliga föreställningar.

It is today more difficult than ever to isolate the reproduction of landscapes from a growing and ever more all-embracing “economy of images and signs” (Lash and Urry, 1994). Even though repeated attempts are being made from within the spatial professions to develop a tectonically or geo-morphologically formulated immunity to these changes, ‘landscape’ appears as a subject matter in an increasing number of fields, from trend analytics and economic forecasting to environmental science and health care. One of these new and increasingly important fields of landscape practice is film production. As a “micro-environment with global span” (Sassen 2003), this spatio-temporal domain has developed its own platforms and tools for commissioning, managing and evaluating environments, thus also providing a new and increasingly important cartography of contemporary space (Abbas, 2003). Here, the emerging film commissions play an active role, engaging not only in promotion of landscapes and places, but furthermore also in its categorizing, assessment and reproduction. What we have to ask, however, is what are the premises for this new spatial production, and how does it affect the further intermediation of architectural knowledge? Through a case study of the Oresund Film Commission and its web based “location database”, this paper aims to discuss these and related issues. A compilation of more than five hundred still images of potential locations for film production, the database provokingly actualizes the ambiguities of spatial categorization and its dependency upon an often unarticulated expectation for timely and fitting narratives. The paper interrogates and examines this new ’locality production’, as well as the expectations, both for adaptation and change, to which it gives rise. The argument developed is that although landscape practice is one of intermediation, the purpose is not to provide an increasingly powerful media industry with a legitimizing voice-over. What is needed is rather a critique of landscape narratives that goes beyond passive commentary, activating the discursive potentials that the global and intermediary landscape eventually holds.