Frågan om historisk förankring har blivit allt viktigare inom såväl arkitektur och landskaps- arkitektur som planering. Men att förankra en rumslig intervention bakåt i tiden, att motivera en förändring som historiskt relevant och där- för kvalitativt oklanderlig, är inte oproblema- tiskt. Ofta är en förankring förknippad med ett territoriellt hävdande av ett ursprung, en geo- grafisk ”vagga”, vars fortsatta existens anses nödvändig för utvecklandet av en etnisk eller nationell identitet. Ursprungsmiljöer, hembyg- der och historiska minnesmärken upplevs av många som hotade och måste återerövras, försvaras, skyddas. Som en rumslig problema- tik är ’förankringsrätten’ – möjligheten att inte bara historiskt knyta an till en plats utan också att kontrollera dess fortsatta betydelse – därför en av huvudorsakerna till territoriella konflik- ter, ett tecken på vad den amerikanske kultur- antropologen Arjun Appadurai kallat för en ”terminal crisis”:1 Det förflutna, som en svun- nen varaktighet, är idag inskrivet i en vidare berättelse av upplösning, hot och förlust, något som i sig tydligt markerar att det förlorat sin självklara entydighet.