Riksdagens mediehistoria analyserar Sveriges riksdags interna ­mediekanaler och undersöker hur politikens mediala villkor förändrats över tid.­ Tidsspannet är långt; boken behandlar en tidsperiod på drygt tvåhundra år. Fokus ligger framför allt på 1900-talet. Massmedier har naturligtvis länge rapporterat om riksdagens arbete; omvänt har riksdagsledamöter haft ett medialt intresse. Men bokens huvudsakliga fokus gäller de mindre uppmärksammade grå medierna i riksdagens vardag – läskpapper, stålpennor, kyrktelefoner, diktafoner, rörpost – och hur de på en rad olika sätt reglerade det politiska beslutsfattandet. Forskningsintresse har av tradition riktats mot debatternas innehåll, inte de stenografiska praktiker som gjort att det går att ta del av diskussionerna i ­ efterhand. På samma sätt har resultat av voteringar undersökts, men få har uppmärksammat de elektroniska system med vilka rösterna avlämnats och protokollförts. Detsamma gäller riksdagstrycket, som i regel betraktats som så självklart att dess praktiska tillblivelse – påverkat av en myriad aktörer – glömts bort. Riksdagens mediehistoria är strukturerad i sju kapitel som alla undersöker specifika delar av riksdagens mediala infrastruktur – rum, flöden, ljud, tal, text, rösträkning och datorisering – samt hur de villkorade institutionens arbetsformer.