I Sollentuna har ett strukturerat arbete för att minska otrygghetsskapande problem i offentlig miljö genomförts inom ramen för Effektiv Samordning för Trygghet (EST), vilket också delvis växt samman med det arbete som utförs för att inte längre ha några utsatta områden i kommunen. Det är ett av många exempel på hur åtgärder kring trygghet, brottslighet och förebyggande arbete har varit högt upp på dagordningen det senaste årtiondet. Det gäller inte minst i relation till problem med utsatta områden och kriminella nätverk. När polisens första förstudie om utsatta områden kom ut 2014 slog den ner somen bomb (Polisen, 2014). Svenska Dagbladet hade en rubrik om 55 no-go zoner(Gudmundsson, 2014), och samhällsdebatten tog fart i ett uppskruvat tempo. Den första formella listan över utsatta områden kom efterföljande år (Polismyndigheten, 2015), och därefter har vi vant oss vid nya listor vartannat år (Polismyndigheten, 2025a), på senare tid också med olika allvarlighetsgrader där särskilt utsatta områden är den mest drabbade typen(Polismyndigheten, 2017). Det väcker fortfarande stor uppmärksamhet, men har kanske i någon mån blivit en del av vardagen. Den senaste listan – som kom ut den 2a december 2025 – visade på att mängden utsatta områden är ganska stabil – även om flera positiva utvecklingstendenser nämndes (Polismyndigheten, 2025b). Listorna över utsatta områden har kritiserats för att vara subjektiva (Riksrevisionen, 2020) och stigmatiserande (Roelofs &Björklund, 2024; Andersson m.fl., 2023). Men samtidigt går det inte att bortse från att listorna också fångar upp reella problem. Skjutningar, öppen drogförsäljning och bilbränder är exempel på brottslighet som är mycket vanligare i utsatta områden än i andra bostadsområden (Gerell m.fl., 2021). Dessa områden präglas av kriminella nätverk som direkt och indirekt påverkar den som bor och verkar där, och ofta förekommer också inslag av parallella samhällsstrukturer och extremism. Polisens arbete med att definiera utsatta områden har satt fingret på något, och detta något har också i ökande utsträckning kommit i fokus för politiska förslag och insatser. I Göteborg har det allmännyttiga bostadsbolaget på uppdrag av politiken under 2020 till 2025 utlovat investeringar på 11 miljarder i sina särskilt utsatta områden för att förbättra situationen där så att inga områden längre ska räknas som särskilt utsatta (Framtiden, 2025). Uppsala kommun har som målsättning att inte ha några utsatta områden (Uppsala kommun, 2023), och detsamma gäller som sagt för den kommun som är i fokus för denna rapport – Sollentuna (Sollentuna kommun, 2025a). För att organisera ett omfattande och varierat arbete kring utsatta områden är det viktigt att ha relevanta samverkansmodeller. Många kommuner har börjat arbeta systematiskt med samverkan kring brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete utifrån modellen EST (Effektiv Samordning för Trygghet), vars implementering i Sollentuna är fokuset för denna utvärdering. EST är en modell som togs fram i Örebro (Örebro universitet, 2016) och vidareutvecklades av brottsförebyggande rådet i samverkan med sju pilotkommuner –däribland Sollentuna. Det är en samverkansstruktur snarare än en konkret metod, och den kan fyllas med olika innehåll. Metoden upplevs ofta fungera bra (Hallin, 2019), men det kan ändå finnas anledning att se över hur det fungerar och om det finns potential för att vidareutveckla eller förfina arbetssättet. Denna rapport ämnar bidra till just det. EST omfattar mer än bara de utsatta områdena, men har till stor del också fokuserat på just utsatta områden, och mycket av arbetet med EST kretsar kring områden som är – eller har varit – klassade som utsatta. Detta hänger förstås ihop med att lägesbildsarbetet är centralt i EST, och att många inrapporterade händelser kommer från just dessa områden. I rapporten ska vi dock försöka att fokusera på EST som metod, snarare än på det både bredare (eftersom det omfattar annat än utsatta områden) och smalare (eftersom arbete med utsatta områden omfattar annat än brottslighet och trygghet) arbetet mot utsatta områden, även om det ibland kan bli svårt att hålla isär de två sakerna. Fokus ligger på hur EST som samverkansform fungerar, och vilka lärdomar som kan dras av arbetet med EST under de senaste nio åren.