This doctoral thesis examines history teachers’ professional practice, focusing on the content and teaching methods, as well as teachers’ use of technology. The primary aim of the thesis is to explore the relationship between the digitalisation of schools and the practice of history teaching, with a special attention to teaching methods, teachers’ perceptions of teaching, and the extent to which digital technology contributes to challenge or transform history teaching. 

This thesis takes its starting point in the digitalisation of Swedish schools that began in the early 2010s. This period was characterised by the extensive expansion of digital infrastructure in schools, with “one-to-one” projects playing a significant role in the process. The driving forces behind the digitalisation were based on far-reaching technological optimism and were largely ideological or economic in nature, and digitalisation was presented as the solution to the challenges of the present and the future for both schools and pupils. 

This thesis examines contemporary history teaching through three sub-studies: a large-scale survey; an observational study; and an interview study. Teachers’ practices are analysed using a revised TPACK model and theoretical perspectives from history didactics, in which concepts such as historical consciousness and historical thinking are key concepts. Together, these form the basis for an overarching conclusion regarding how digital technology functions in relation to history teachers’ teaching practices. 

The conclusions of the thesis show that history teaching is characterised by a notable stability, with a lecture-based approach and the transmission of factual knowledge dominating, whilst subject-specific and orientational forms of knowledge are given limited attention. Despite an extensive digital infrastructure, technology has not contributed in any significant way to a transformation of teaching but has rather preserved existing methods by primarily serving as an administrative and communicative support.

The lack of subject-specific digital tools and relevant professional development in teaching methods means that technology’s potential to develop pupils’ historical thinking remains unrealised. At the same time, a homogeneity is emerging in the content and forms of teaching, where socio-economic and geographical differences have only a limited impact on teaching practices. This conformity risks disadvantage students with limited support at home and poses both a pedagogical and a democratic challenge.

Five theoretical explanations are offered for the lack of change in history teaching: the subject’s tradition of focusing on facts and the lack of subject-specific teacher training limit its development; the ideological and organisational motives behind digitalisation have prioritised economics over pedagogy; teachers’ epistemological beliefs tend to preserve existing teaching practices; the institutional inertia of schools acts as a barrier to rapid development; and functional fixation prevents innovative use of available technology. Together, these factors contribute to limiting digitalisation to administrative forms rather than contributing to pedagogical development.

Denna doktorsavhandling undersöker historielärares undervisningspraktik med fokus på undervisningens innehåll, former och lärares användning av teknik. Avhandlingens huvudsakliga syfte är att utforska relationen mellan skolans digitalisering och historieundervisningens praktik. Särskilt fokus riktas mot undervisningens former, lärares uppfattningar om undervisningen samt i vilken utsträckning digital teknik bidrar till att utmana, utveckla eller förändra historieundervisningen.

Avhandlingen tar sin utgångspunkt i den del av den svenska skolans digitalisering som inleddes vid 2010-talets början. Denna period präglades av omfattande utbyggnad av den digitala infrastrukturen i skolan, där framförallt en-till-en-projekten spelade en viktig roll. Drivkrafterna bakom digitaliseringen byggde på en långtgående teknikoptimism och var i hög grad ideologiska eller ekonomiska,  och digitaliseringen framställdes som lösningen på samtidens och framtidens utmaningar för såväl skola som elever.

I denna avhandling undersöks den samtida historieundervisningen genom tre delstudier: en storskalig enkätstudie, en observationsstudie och en intervjustudie. Med hjälp av en reviderad TPACK-modell och historiedidaktiska perspektiv, där begrepp som historiemedvetande och historiskt tänkande är centrala, analyseras lärares undervisning. Tillsammans utgör dessa grunden för en övergripande slutsats om hur digital teknik fungerar i relation till historielärares undervisningspraktik.

Slutsatserna visar att historieundervisningen präglas av en påfallande stabilitet där en föreläsningsbetonad praktik och förmedling av faktakunskaper dominerar, medan ämnesdisciplinära och orienterande kunskapsformer ges begränsat utrymme. Trots en utbyggd digital infrastruktur har tekniken inte bidragit till att transformera undervisningen, utan snarare konserverat befintliga metoder genom att främst fungera som ett administrativt och kommunikativt stöd.

Bristen på ämnesspecifika digitala verktyg och relevant didaktisk fortbildning bidrar till att teknikens potential för att utveckla elevers historiska tänkande förblir outnyttjad. Samtidigt framträder en homogenitet i undervisningens innehåll och former, där socioekonomiska och geografiska skillnader endast i begränsad utsträckning påverkar praktiken. Denna likriktning riskerar att missgynna elever med svagt stöd hemifrån och innebär en såväl didaktisk som demokratisk utmaning.

Den uteblivna förändringen av historieundervisningen ges fem teoretiska förklaringar: ämnets faktabetonade tradition och brist på ämnesdidaktisk fortbildning begränsar utvecklingen; ideologiska och organisatoriska drivkrafter bakom digitaliseringen har prioriterat ekonomi framför pedagogik; lärares epistemologiska övertygelser tenderar att konservera befintliga undervisningspraktik; skolans institutionella tröghet utgör ett motstånd mot snabb utveckling; samt funktionell fixering förhindrar innovativ användning av tillgänglig teknik. Tillsammans bidrar dessa till att begränsa digitalisering till administrativa former snarare än att bidra till pedagogisk utveckling.