Trots ett digitaliserat samhälle, där handskriftens existens i skolans värld skulle kunna ifrågasättas, ser vi tendenser till en förändring – både i attityd och arbetssätt – om att återgå till mer analoga arbetsformer. Likväl står det i läroplanen, även om fördelningen inte är specificerad, att elever vid slutet av årskurs tre ska kunna skriva med läslig handstil och med digitala verktyg. Därför är syftet med den här studien att förstå vilka för- och nackdelar som verksamma lärare framhåller med respektive skrivmodalitet för att få kunskap om hur de två, enligt lärarna, förhåller sig till varandra. Undersökningen har också för avsikt att förstå vilka andra faktorer som påverkar lärarnas didaktiska val av skrivmodaliteterna. Empirin har inhämtats genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer med tio lärare. Med stöd i teorier som rör stadier i skrivutvecklingen samt texttriangeln, TPACK, Self-Determination Theory och begreppet scaffolding, taget ur den sociokulturella lärandeteorin, presenterar studien resultat som visar att handskriften spelar en viktig roll vad gäller befästandet av kunskaper och elevers noggrannhet. Handskriftens utmaningar består av att det är ett krävande hantverk. Resultat rörande digitalt skrivande visar en positiv påverkan på elevers textskapande, samt att det fyller en kompensatorisk funktion. Utmaningarna beskrivs vara kopplade till tekniska aspekter, samt vara hindrande för elevfokus. De ramfaktorer som lärarna berör är elevernas förkunskaper, kollegorna, läromedel, styrning, forskning och ekonomi. Ytterligare en slutsats rör de utmaningar som lärarna uppger ha vad gäller att kombinera de båda skrivmodaliteterna.