Syftet med studien är att undersöka hur verksamma historielärare i mellanstadiet definierar begreppet historiemedvetande samt hur de planerar, genomför och bedömer undervisningen i syfte att utveckla denna förmåga hos eleverna. Studien tar sin utgångspunkt i historiedidaktisk forskning där historiemedvetande beskrivs som förmågan att förstå sambandet mellan dåtid, nutid och framtid, samt som en central grund för historieundervisning. 

Undersökningen har genomförts som en kvalitativ studie baserad på semistrukturerade intervjuer med sex behöriga SO-lärare, verksamma i mellanstadiet. Intervjuerna analyserades tematiskt med fokus på lärarnas definitioner av begreppet samt deras beskrivningar av planering, undervisning och bedömning. 

Resultatet visar att lärarna generellt definierar historiemedvetande som en förmåga att orientera sig i tid, men att deras tolkningar varierar i vilken grad de inkluderar sambandet mellan de tre tidsdimensionerna. De flesta lärarna integrerar begreppet implicit i undervisningen snarare än som ett explicit mål. Arbetssätt som diskussioner, jämförelser, arbete med orsaker och konsekvenser samt perspektivtagande används för att utveckla elevernas historiemedvetande. Samtidigt upplevs begreppet som svårt att definiera och särskilt svårt att bedöma. Sammanfattningsvis belyser studien att historiemedvetande har en central men ofta implicit roll i undervisningen, samt att styrdokumentens övergripande formuleringar lämnar stort tolkningsutrymme för lärarnas egna didaktiska tolkningar.