Många idrotter började som geografiskt anpassade sätt att röra sig i landskapet och hade en stark anknytning till de naturliga förutsättningar som fanns på en given plats. Där det fanns gott om snö åkte man skidor, där det fanns frusna sjöar och vattendrag åkte man skridskor, spelade bandy eller ishockey, där det fanns vågor ägnade man sig åt surfing och nästa överallt spelades fotboll. Under 1900-talet har dessa kopplingar gradvis försvagats när idrotten i allt högre utsträckning har flyttat till anpassade (inomhus)anläggningar för träning och tävling. Antalet gräs och grusplaner har minskat till förmån för konstgräs, längdskidor åks numera företrädesvis på konstsnö, historiska utomhusidrotter som bandy, simning och skridskor bedrivs i dag ofta inomhus. Vad betyder den här utvecklingen för idrottens relation till naturen, och för dess ekologiska fotavtryck?