Under senare delen av 1990-talet framstod Sverige som ett föregångsland för ett expanderande välfärdssamhälle med reformer och införande av service och social grundtrygghet i livets olika skeden. Rätten till bostad, arbete, utbildning och familjeliv hängde samman i föreställningen om en generell välfärdsmodell. 

Under 2000-talets första kvartsekel har dock denna trend brutits inom flera välfärdssektorer. Denna rapport fokuserar särskilt på den svenska familjepolitikens betydelse, då särskilt för ensamförsörjande föräldrar. Sedan millennieskiftet har avtagande ambitionsnivåer lett till en gradvis minskning av den ekonomiska familjepolitiken, en minskning motsvarande 26 miljarder kronor. Det är familjestöd som särskilt riktar sig till barnfamiljer med svag ekonomi som försvagats, t.ex. barn- och bostadsbidrag.

I denna studie granskas specifikt skillnader i ekonomisk utsatthet mellan samboende och ensamförsörjande barnfamiljer. Ensamstående föräldrar har fyra gånger så hög risk att leva i ekonomisk utsatthet. I ett jämförande perspektiv är dessa skillnader mer markanta i Sverige än i många andra jämförbara länder, särskilt då i ett nordiskt perspektiv. I våra grannländer Danmark, Norge och Finland finns sedan länge ett riktat stöd till ensamförsörjande föräldrar i form av ett särskilt tillägg till det generella barnbidraget. 

Vilken betydelse skulle ett sådant ensamförsörjartillägg i barnbidraget få i Sverige? Det är den centrala frågeställningen i denna studie. Tre nivåer (800 kr, 1 250 kr och 1 700 kr per barn och månad) för ett sådant stöd undersöks närmare och vilka effekter dessa får för att lyfta ekonomiskt svaga ensamförsörjare ur ekonomisk fattigdom (såväl relativ som absolut) och behov av kommunalt försörjningsstöd. 

Detta reformförslag kan ses som ett bidrag till att utveckla den ekonomiska familjepolitiken i linje med dess uttalade mål att utjämna levnadsvillkor mellan olika familjeslag och modernisera dess innehåll i linje med hur familjeliv förändrats under senare år. Allt fler separationer i barnfamiljer löses numera med olika former av växelvist boende för barnen. I denna studie ingår inte dessa hushåll utan avser enbart föräldrar som officiellt definieras som ensamförsörjande, varav de allra flesta är ensamstående mödrar. I de mikrosimuleringar som genomförts ingår drygt 170 000 ensamförsörjande hushåll med sammanlagt drygt 250 000 barn 0-19 år.

Huvudresultatet från denna studie påvisar tydliga effekter på ekonomisk utsatthet före och efter de tre reformalternativen med ett ensamförsörjartillägg. Samtliga ensamförsörjande hushåll får en inkomstförstärkning motsvarande mellan 10 000 och 20 000 kronor per barn och år beroende på beloppsnivåerna.

Den relativa fattigdomen, räknat om hushållen har mindre än 60 procent av medianinkomst, minskar från 42 procent till mellan 33 – 38 procent. Denna differens på 4 – 9 procentenheter motsvarar 7 000 – 15 000 färre ensamförsörjande hushåll i relativ fattigdom. När det gäller den mer skarpa definitionen av absolut fattigdom, om hushållen har en för låg inkomststandard för att kunna klara vardagens nödvändiga utgifter, sjunker fattigdomen från 16 procent i nuläget till 11 – 14 procent när ensamförsörjartilläggen inkluderats. Detta innebär mellan 4 500 och 8 600 färre ensamhushåll i absolut fattigdom. 

Införandet av ett ensamförsörjartillägg påverkar också hushållens behov av att söka behovsprövat försörjningsstöd hos kommunen, från 8,7 procent av samtliga berörda hushåll till 6,4 – 7,5 procent beroende på tilläggets storlek. Som en direkt effekt av reformförslaget skulle således 2 000 – 4 000 ensamhushåll klara sig utan att gå till socialkontoret. Kostnadsmässigt skulle kommunerna spara in mellan 180 och 339 miljoner kronor årligen.

Studien visar också att effekterna skiljer sig utifrån barnens ålder och hur många barn det finns i hushållet. Den ekonomiska utsattheten är, som förväntat, högre i förskoleåldern och avtar sedan i skolåldern. Bland förskolebarn till ensamförsörjare skulle ett ensamförsörjartillägg i barnbidraget minska såväl den relativa som den absoluta fattigdomen mer påfallande. Antal förskolebarn i hushåll med låg inkomststandard skulle minska från 30 procent till 20 – 25 procent. De allra flesta ensamförsörjarhushåll har ett eller två barn (88 procent). Endast 1 (en) procent av dessa hushåll har fem barn eller fler. Reformalternativen reducerar den ekonomiska sårbarheten för alla berörda hushåll men har som störst effekt ju fler barn det finns i hushållen. 

Kostnaden för denna reform beräknas till mellan 2,2 och 4,7 miljarder kronor årligen beroende valda beloppsnivåer. Detta kan jämföras med den reala värdeförsämringen på totalt 7,4 miljarder kronor som skett av barn- och studiebidraget sedan 2018 då det höjdes senast. 

Slutsatsen från denna studie är att införandet av ett ensamförsörjartillägg i barnbidraget kan utgöra ett effektfullt sätt att utjämna ekonomiska skillnader mellan barnfamiljer och påtagligt minska ekonomisk utsatthet bland många ensamförsörjarhushåll. Reformen kan ses som ett avvägt exempel på att förnya den svenska familjepolitiken genom riktat stöd inom ramen för det generella barnbidraget. I den internationella forskningen lyfts denna slags reform – targeting within universalism (riktade insatser inom ett generellt system) – som ett framgångskoncept i att utveckla länders förmåga att utveckla familjepolitiken i takt med ständiga familjemässiga och samhälleliga förändringar.