Denna kvalitativa studie undersöker hur Gruppvåldsintervention (eng. Group Violence Intervention, GVI), en strategi som syftar till att minska grovt våld kopplat till kriminella grupper, upplevs av individer som identifierats som gruppmedlemmar. Studien bygger på intervjuer med både mottagare av strategin och yrkesverksamma, och belyser erfarenheter av kartläggning, kommunikation, sanktioner och erbjudanden om stöd. Resultaten visar på varierade uppfattningar om strategins olika delar, där legitimitet och tillit framträder som centrala teman. Studien diskuterar hur processuell rättvisa, tydlig och respektfull kommunikation samt individuellt anpassat stöd påverkar hur GVI tas emot. Vidare lyfter studien utmaningar med att i arbetet med strategin förmedla grunderna för kartläggning och åtgärder, betonar vikten av timing, relevans och kontinuitet i stödinsatser, samt betydelsen av att balansera incitament för att avstå våld och avskräckande åtgärder mot våld. Sammantaget bidrar studien med nyanserade insikter om hur GVI fungerar i praktiken och erbjuder reflektioner kring hur strategin kan vidareutvecklas och förankras i både svensk och internationell kontext.

This qualitative study explores how Group Violence Intervention (GVI), a strategy aimed at reducing serious violence linked to criminal groups, is perceived and experienced by individuals identified as members of a such groups. Based on interviews with both recipients of the strategy and practitioners, the study examines experiences of identification, communication, enforcement, and offers of social support. Findings reveal varied perceptions of the strategy’s components, with legitimacy and trust emerging as central themes. The study discusses how procedural justice, clear and respectful communication, and individually tailored support influence how GVI is received and interpreted. Furthermore, it highlights challenges in communicating the rationale behind identification and enforcement actions, emphasizes the importance of timing, relevance, and continuity in support efforts, and underlines the need to balance incentives to abstain from violence with deterrent measures against violent behavior. Overall, the study contributes nuanced insights into how GVI functions in practice and offers reflections on how the strategy can be further developed and embedded in both Swedish and international contexts.