Denna uppsats handlar om att vi utifrån tidigare erfarenheter sett hur inkludering kan se olika ut i praktiken på grund av skillnader i pedagogernas bemötande och utformning av lärmiljöer. Syftet med undersökningen är att förstå hur barn som är i behov av särskilt stöd inkluderas i verksamheten. Detta sker genom att studera pedagogernas pedagogiska handlingar och utformningen av lärmiljön. Vår teoretiska grund är den sociokulturella teorin med tillhörande begrepp: proximala utvecklingszonen, scaffolding och mediering. Vårt metodval är en kvalitativ observation som utfördes på två förskolor utifrån ett strukturerat observationsschema. Resultatet visar att förskolorna arbetar på ett medvetet sätt genom sina pedagogiska handlingar och skapandet av lärmiljöer för att möjliggöra inkludering för barn i behov av särskilt stöd. Detta sker genom att vara en närvarande pedagog, kommunicera i arbetslaget och utforma en struktur samt rutiner inne på avdelningen. Slutsatserna visar att det är betydande att forma lärmiljön utifrån barnet istället för att barnet ska passa in i verksamheten. Dessutom att förutsättningarna i förskolan kan se olika ut utifrån pedagogernas kompetens och arbetsresurser, men att det alltid synliggörs ett behov av att samtala med sina kollegor för att arbeta mot inkludering för barn i behov av särskilt stöd.