Denna studie undersökt hur förskollärare tolkar och använder digitalisering i förskolans undervisning i ljuset av de förändringar som trädde i kraft den 1 juli 2025, där kravet på digitala lärverktyg togs bort och analoga verktyg betonas starkare (Lpfö 18 ; Skolverket 2025). Syftet var att belysa förskollärares uppfattningar om digitala verktygs roll, identifiera möjligheter och utmaningar i praktiken, samt klargöra vilket stöd som efterfrågas. Studien har en kvalitativ ansats med fenomenografisk inriktning. Empirin samlades in genom strukturerade intervjuer med fyra deltagare och analysen genomfördes tematiskt i linje med fenomenografins fokus på variation i uppfattningar.Resultaten visar en samstämmig men nyanserad syn. Digitala verktyg uppfattas som pedagogiska komplement som kan främja språk, inkludering, delaktighet och motivation, förutsatt att de används med tydligt syfte, i dialog med barnen och i balans med analoga aktiviteter. Samtidigt framträder praktiska hinder kopplade till tid, resurser, teknisk infrastruktur och varierande digital kompetens. Regeringens beslut har i flera fall lett till en minskad prioritering av digitalisering och risk och ojämlik tillgång mellan förskolor. Deltagarna efterfrågar fortbildning, kollegiala forum och tydligt ledarskap som vägleder hur digitala verktyg kan användas didaktiskt, utan att övergå i passiv “skärmtid”.Slutsatsen är att digitalisering i förskolan inte bör ses som ett mål i sig, utan som en didaktisk resurs som kräver medvetna val, långsiktig kompetensutveckling och organisatoriskt stöd, för att bidra till likvärdighet och hållbar kvalitet i undervisningen.