Selektiv mutism är en relativt outforskad och okänd diagnos som kräver stöttning för att behandlas. Den här studien avsåg att undersöka hur pedagoger inom förskolan arbetar för att anpassa verksamheten för barn med selektiv mutism, samt vad det är som påverkar barnet inom verksamheten. Studien utgick ifrån subjektiveringsprocesser och sociokulturell teori med ett fokus på begreppen- proximala utvecklingszonen, scaffolding och medierande redskap. Datamaterialet har samlats in genom en enkätundersökning och visar att pedagoger genomför anpassningar inom den pedagogiska och sociala miljön i form av TAKK, bildstöd, tydlig struktur, samverkan med vårdnadshavare, trygghet och ett arbete i mindre grupper. Pedagogerna besvarade även vilka processer de upplever påverkar barnet inom verksamheten och slutsatsen är att de subjektiveringsprocesser som har en påverkan visar sig i form av förväntningar och roller som barnet tilldelas. Dessutom visar resultatet att pedagoger använder olika hjälpmedel genom scaffolding och medierande redskap för att anpassa verksamheten. För framtida forskning hade det varit intressant att undersöka studiens problemformulering genom intervjuer, för att förhoppningsvis få fram djupare svar till de subjektiveringsprocesser som påverkar barnet i förskolan. Ett annat förslag är att undersöka vidare om barn med selektiv mutism upplever större svårigheter att tala med vuxna än med barn, något som framgick i resultatet.