Sångsamling är en av de vanligaste musikaktiviteterna i förskolan, men forskning visar att sångrepertoaren ofta stagnerar och präglas av traditionella barnvisor som återanvänds år efter år. Samtidigt upplever många pedagoger osäkerhet kring sin musikaliska kompetens vilket påverkar både musikens innehåll och funktion i verksamheten. Ur ett förskolepedagogiskt perspektiv tar studien sin utgångspunkt i att förstå sångens roll och betydelse i förskolans verksamhet. Mot denna bakgrund är studiens syfte, inom ett förskolepedagogiskt perspektiv, att kartlägga och analysera sång i förskolan samt undersöka hur pedagoger förnyar sin sångrepertoar. 

Studien utgår från musikdidaktisk teori och bygger på en enkätundersökning med kombinerad kvantitativ och kvalitativ ansats där teorin utgör resurs för analys och tolkning av det empiriska materialet. Resultatet visar att sången i förskolan präglas av både kontinuitet och begränsning, där traditionellt förankrade barnvisor dominerar. Sången används främst som medel för att främja språk och social utveckling, medan musikens egenvärde framträder i mindre utsträckning. Pedagogers musikaliska självsäkerhet och tillgång till resurser påverkar i hög grad sångrepertoarens förnyelse. 

Resultatet sätter ljus på behovet av en fördjupad musikdidaktisk medvetenhet och förutsättningar för att utveckla en mer mångsidig och inkluderande sångrepertoar i förskolan.