Detta arbete syftar till att undersöka vilka symptom av dyslexi som matematiklärare på gymnasiet upplever i matematikklassrummet. Även hur dessa lärare eventuellt anpassar undervisningen för elever med dyslexi. Arbetet syftar även till att extrahera fram en didaktisk modell ur empirin för hur matematikundervisning kan anpassas för elever med dyslexi. De frågeställningarna som studien utgår från är: Vilka tecken eller indikatorer menar matematiklärare på gymnasiet är vanliga hos elever med dyslexi i matematikundervisningen? Hur beskriver gymnasielärare i matematik att de anpassar matematikundervisningen för elever med dyslexi? Hur kan matematikundervisningen anpassas för elever med dyslexi? För att besvara dessa genomfördes en kvalitativ semi-strukturerad intervjustudie där elva legitimerade gymnasielärare i matematik deltog. Resultatet visade att lärarna ansåg att elever med dyslexi kan ha svårigheter med läsning, skrivning, arbetsminne, tid, koncentration och uthållighet i samband med matematikämnet. Det visade även att elever med dyslexi inte behöver visa några symptom i matematikklassrummet, och kan även vara högpresterande i matematikämnet. Resultatet visade också att vilka symptom som kan visa sig för dyslektiker är individuellt. De anpassningar som genomfördes av lärarna grundar sig i struktur. Anpassningar kunde göras genom en lösningsmall för att strukturera upp lösningar av matematikuppgifter. Det kunde även göras genom att ha rutiner vid genomgångar och lägga ut eventuella presentationer i efterhand. Anpassningar gjordes också för att underlätta när eleverna utförde eget arbete. Detta genom att välja ut uppgifter och genomföra dessa med en högre kvalitet. Den didaktiska modell som extraherades ut från resultatet för att kunna besvara den tredje frågeställningen resulterade i en form av lösningsmall som kan ge stöd åt läraren vid sina didaktiska val.