Uppsatsen syfte är att med en diskursiv ansats analysera avdelningen för riktat pedagogiskt stöd, genom att undersöka fem samordnares reflektioner avseende inkludering av studenter med funktionsnedsättning vid högre utbildning. Analysen baseras på Foucaults diskursteoretiska idéer om normalitet och dikotomier. En kvalitativ intervjumetod används, där samordnarna reflekterar över fyra teman kring inkludering. Resultatet filtreras genom Foucaults teorier om normalitet och dikotomier och visar att studenter med funktionsnedsättning ses som avvikande från normalitetsnormen, vilket kopplas till Foucaults idé om disciplinär makt. Det finns en dikotomi mellan avdelningen för riktat pedagogiskt stöd som förespråkar individualiserat stöd och fakulteterna som håller fast vid befintliga pedagogiska metoder. Mellan denna dikotomi finns det i diskursen en otydlig lagstiftning från statsmakten, vilket gör att aktörerna i universitetsdiskursen har tolkningsutrymme om stödets tillämpning. Avdelningen för riktat pedagogiskt stöd fungerar som en "gatekeepers", vilket innebär att avdelningen både separerar och inkluderar studenter med funktionsnedsättning i undervisningssystemet. Även i samordnarnas reflektioner om studenterna finns ordval som beskriver studenterna med funktionsnedsättning som avvikande från normen; det vill säga universitetsdiskursen definition om hur en normalstudent ska vara och prestera. Det specialpedagogiska perspektivet är att svag inkludering existerar för studenter med funktionsnedsättning i universitetsdiskursen och att inkludering är ett dilemma i undervisningen.