Läroplanen för matematik anger att eleverna ska jobba med digitala verktyg. I nuläget finns det ingen officiell nationell strategi för hur digitala verktyg ska användas i grundskolan. Denna uppsats undersöker därför hur grundskollärare som undervisar i matematik uppfattar och använder digitala verktyg. Resultatet betraktas utifrån ett fenomenografiskt perspektiv där fokuset ligger på variationen mellan olika uppfattningar av digitala verktyg. Materialet för undersökningen har samlats in genom kvalitativa semi-strukturerade intervjuer och analyserats genom en fenomenografisk metod. Utifrån lärarnas svar konstruerades tre stycken beskrivningskategorier: digitala verktyg som ett statiskt medium, digitala verktyg för grundläggande färdighetsträning samt digitala verktyg som ett dynamiskt interaktivt medium. Det som skilde kategorier åt är variationen i tidsåtgång, hur distraherande det uppfattas vara för eleverna och vilka användningsområden lärarna uppfattar att de digitala verktygen har. De centrala slutsatserna är att lärarna använder digitala verktyg som komplement till analoga medel som matteboken, och främst i form av färdighetsträning. Lärarna söker inte själva efter ny kunskap om digitala verktyg utan den måste presenteras för dem, och att de problem somlärarna har med digitala verktyg hade kunnat lösas genom att utforska andra digitala verktyg som komplement.